Reklamavbrott!

Idag bjuder jag på ett litet bildsvep från familjens mysiga nyöppnade butik som dragit till sig Falköpingsborna intresse långt över förväntan. Kanske är det nyhetens behag, kanske var det precis en sån här affär som småstadens inredningstörstande kvinnor behövde. För några har redan kommit tillbaka - med vänninor i släptåg som ska förevisas alla franska, danska och svenska skatter och härligheter som gömmer sig i Syster Gröns hyllor.
Skojigt!

Vadå? Stickblogg?

Jasså jaha!

Jodå detta är fortfarande en stickblogg. Jag stickar för fullt. Men...har just inga bilder för tillfället. Kommer snart.

Jo, jag LOVAR!!

Håll nu till godo med detta så länge och tänk på att ALLA bilder är klickbara så ni kan förstora upp så ni inte missar nån liten ljuvlig detalj.

(Usch vilken vidrig reklammakare jag plötsligt förvandlats till!)

Här hänger sarisilket jag köpt från Margita, med vidhängande lapp om dess tillverkningshistoria. Och många är det som har nupit, klämt, nosat och frågat. Snart kanske nån vill köpa också!! Usch, då! Vet inte riktigt om jag vill det egentligen. Silket är ju så fiiiiiint!

Den gamla unika neonskylten från butiken som tidigare funnits i lokalen i runt 40 år har vi valt att behålla just på grund av dess unikum. Och så säljer vi ju vintage...och några väskor...så varför inte? Vi lät den alltså sitta kvar och hedra minnet av en epok som gått i graven.

Kläderna kommer från Capri Collection, ett litet svenskt märke som inte finns i nån mer butik i stan.

Marie

Jag gosar ihjäl mig!

Bara en liten snabbis! Är sååååå upptagen, med butiken. Det är sååååå härligt. Och roligt. Och massor med kunder i dagarna tre. UTAN NÅGON SOM HELST MARKNADSFÖRING!!!
Men stan är liten och ryktet sprider sig snabbt. Och Stora torget är Stora torget, där ligger nästan precis alla Falköpings butiker samlade. Så vi har guldläge, töserna och jag. Ja, alltså Syster Grön är ett litet familjeföretag med diverse medlemmar i den stora släkten involverade.

Men det får jag återkomma till. För det var nämligen det här jag ville visa er:



Är det inte ljuvligt!

Köpt av Margita. Uthämtat på posten idag. Är sarisilke, banansilke (det vita och rosa) samt närmast kameran underbart grovt och glänsande lin direkt från Holma Hälsinglands fabrik. Guuuud vad många fina disktrasor det kommer att bli av det. Och silket ska resten av världen få ta del av. Åtminstone Falköpings befolkning. Eller mer exakt Syster Gröns kunder.

Jag tror jag gosar ihjäl mig.
Och maken får faktiskt äta middag i vardagsrummet idag. För nu ligger mina nyaste och finaste skatter på köksbordet och där ska de ligga minst en hel dag.

Marie

Spöket ställer till det

Alla helgons dag. En dag att minnas de nära och kära som lämnat detta jordelivet och aldrig velat återvända till den röriga grytan någon mer gång.
För det är det jag tror. Alltså att det är så himla härligt på den andra sidan att man absolut inte kan tänka sig att någon mer gång vilja komma tillbaka. Tur det kanske för annars hade det ju vimlat av spöken så man riktigt hade fått knö sig fram för att få plats.

Det får man göra i vårt gamla hus ändå, som är utrustat med ett alldeles eget husspöke. Som behagar vara i vägen understundom. Jag har krockat ett antal gånger med fru Gerda som hon heter. Hon är till exempel pigg på att känna i mitt hår, att provligga makens säng när han åkt till jobbet - men vill helst ha mitt täcke och drar ohejdat i det, att provsitta mormors gamla korgstol samt att riva ned tre tavlor på andra våning som hon inte gillar.
Husspöket Gerda har i början av förra seklet bott i vårt hus. Tyvärr omkom hon i en tragisk bilolycka på 1930-talet, endast 40 år gammal. Gerda skulle cykla till byn och handla inför 40-årskalaset. Det var stressigt, hon hade glömt något och det var tredje gången samma dag hon drog iväg på biken. Far hennes varnade om att hon skulle ta det lugnt och SE SIG NOGA FÖR!!!

Det glömde Gerda.

När hon svängde upp på dåvarande rikssexan (idag mest en asfalterad kostig) kom en lastbil, med 3 ton havre på flaket. Han tutade för fullt, men Gerda svängde ut mitt framför kylarn på honom.
Gerda slungades iväg ett tiotal meter och landade på huvudet i diket, cykeln kilades fast under lastbilen. Traktens häradsdomare kom turligt nog farande i sin bil - den enda i byn på den tiden - ögonblicket efter olyckan och lastade in den svårt skadade men fortfarande levande Gerda i bilen och körde henne till byns sjukstuga. Där kunde man dessvärre inget göra åt de svåra skadorna och under vidaretransporten till Lidköpings sjukhuset tog Gerdas liv slut.
Lastbilschauffören dömdes till dryga böter för olyckan, han hade nämligen överlast, samt tvangs betala hela begravningen plus en ny cykel. Summa summarum 600 kronor, då ingick cigarrer till herrarna efter intagen begravningsmiddag på Conditori Nordpolen samt fem meter gravsten till familjegraven - där resten av familjen Karlsson, mor, far, syster och bror, idag vilar.



Gerda fick aldrig ro på den andra sidan. Kunde aldrig släppa taget om jordelivet.
När vi för ett femtontal år sedan skulle renovera vår vind hittade vi längst in i ett av hörnen under mängder av bråte (som lämnats kvar efter familjen Karlssons dödsbo) hennes brudkista fylld med minnessaker inklusive en hårfläta som fortfarande luktade tvål.
Från den dagen bröt det loss på allvar med spökerierna. Och från den dagen har vi problem i den hörna där vi fann brudkistan. Gerda gillar inte tavlorna som där hänger. Och hon gillar inte att folk ligger i gästsängen som där står. En icke-spök-troende vän fick rejält med smisk över benen när han övernattade och frågade mig aningen bryskt vid frukostbordet om jag alltid gick i sömnen och piskade upp gästerna med mitt skärp !??!!
- Herregud! jag spöar väl inte upp mina vänner heller!
- Men jag såg ju att det stod en kärring där och slog mig med ett skärp över benen! Gjorde skitont. Va fan, det var ju ljust och jag var vaken!

Gerdas närvaro är dock inget som skrämmer mig direkt längre. Visst var jag rädd i början. Sen blev jag irriterad. Sen försvann hon i flera år. Nu är hon tillbaka. Och vi försöker trivas tillsammans så gott det går.
Men jag gillar inte att hon tar mitt täcke förstås! Och jag gillar inte att hon nosar i håret på mig och inte hinner backa undan i tid när jag rör mig. Det är liiiite äckligt!

Verkar jag galen?
Är det verkligen så att du inte tror på spöken det allra minsta?

Tänk efter nu!

Eller är det så att du helt enkelt inte vågar erkänna det, för risken att bli utpekad som tokig?

Jag står för min tro och min tokighet. Och skiter högaktligen i vad andra anser.
Andra tror på Gud. Det är accepterat. Jag tror på spöken - och utomjordingar. Det är inte accepterat.
Och där fick jag väl hela etablissemanget på mig då!
Välkomna!



För att tala om något annat så är det det här jag hållit på med den sista månaden. Därav de få inläggen i detta forum.
Vad tycker ni det ser ut som?
Mmm, just det! En inredningsbutik i vardande. Mitt på Stora torget i Falköping. Heter Syster Grön. Öppnar på måndag.

Sååååå spännande - och STORT!!!

Marie

Spännande!

Tjosan vad tiden springer i väg. Särskilt när man är lika rask och spänstig i steget som ett kylskåp. Medans jag sniglar mig fram genom livet så skenar klockan och jag hinner ALDRIG med...allt det där jag tänkt. Som att läsa alla spännande bloggar. Skriva egna spännande blogginlägg. Sticka efter spännande mönster. Skapa egna spännande mönster. Leka med spännande garner. Diska, städa, tvätta med spännande...nej, men va' f-n nu blev det nåt fel här!

Inget sånt trist tjafs på min blogg!!!

Spinna med spännande ull menade jag ju förstås. Som den här lurviga högen som kom från Spinspiration i veckan som just gått.



Och så har jag fått en utmärkelse också. Igen. Otroligt roligt...och spännande förstås.
Från Susilull kom det fina vänskapstecknet i bloggvärlden.
Tack kära du!
Jag blir alltid lika överväldigad över att det överhuvudtaget finns folk som hänger sig kvar här. Eftersom jag lever ett så spännande långsamt liv just nu att jag inte hinner uppdatera så ofta.
Och nu ska jag skicka den vidare till...




Äh, först måste jag visa vad jag hållit på med i veckan när jag inte ägnat mig åt mitt spännande jobb, ifall ni skulle ha den allra ringaste misstanke om att jag sitter handfallen och glor tomt framför mig på fritiden. Oh nej då, en äkta husmor stickar, även liggande, stående och gående, vid spisen och tvättmaskinen, när hon hämtar ved, - vilket visserligen är makens syssla här i huset och nåt som jag aldrig gör, men det lät himla snitsigt och bra tycker jag - diskar och städar.

Då var vi där igen då, jaha ja!

Okej då! Eftersom orden disk och städning ploppar upp som kantareller i lingonriset (är det där dom växer? tål inte svamp så jag ser ingen anledning att leta rätt på dom) så har jag väl då för f-n både diskat och städat samtidigt som jag designat och stickat tre par benvärmare.
Som jag förstås inte ska ha själv.
I superwash-garnet Juvel som jag "råkade" köpa en hel bärkasse av när jag trängde mig in två minuter i sex i garnbutiken häromsistens och snabbt bara skulle rafsa åt mig ett litet, litet, litet par billiga stickor...men herregud det var ju EXTRAPRIS på garnet!!!
Och klockan var väl närmre sju och expediten svimfärdig av ilska över att hon missade nåt viktigt tv-program (nej fy vad elakt! SKÄMS på mig! hon ville naturligtvis hem och vila efter en jobbig arbetsdag) innan jag hade gullat färdigt med nystanen och bestämt mig för vad jag skulle ha ur "billiga-godishyllan" och långsamt och värdigt behagade glida ut ur butiken.


Benvärmare á la Marie

Visst ja! Höll på att glömma! Awarden för i allsin dar!
Jag ger den med varmt hjärta och stor kärlek och aktning vidare till två personer jag inte vill leva utan: Ljuvliga liv och Guldkantat.
För att jag tycker om er, för att ni alltid finns där, för att ni skriver bra, för att den ena är min fantastiska dotter och den andra min mångåriga, stickande och alltid lika omtänksamma kollega.

Marie

Glatt uppvaknande

Null, null, null! stod det i min besöksräknare idag. Så vitt jag vet så har jag inte nullat den - nämen hur slipprigt blev det nu då? Och inte uppdaterar Blogger min favvolista heller.
Fast nu var det inte det jag skulle berätta om idag. För idag skulle jag berätta om en stor sensation här på slätten.
SNÖ!!!!
Fattar ni! Det har kommit SNÖ! Lite i alla fall. I oktober.
- Har icke inträffat sedan 1969, konstaterade maken som är inföding i bygden.

När jag vaknade i fredags morse och sömnigt gluttade ut genom rutan där från sängen så föll den liksom i stora sjok, modell tumvante. Jag roterade ett halvt varv i sängen. Blundade. Funderade över om det var en hallucination. En dröm kanske. Eller hade hjärnan måhända helt ruttnat under natten?
Roterade tillbaka. Tittade ut igen...och jo, det stämde! Det snöade.
För eventuella nytillkomna läsare bör väl förklaras att där jag bor snöar det ALDRIG. Nästan i alla fall. Medan grannkommunen fyra och en halv mil bort får metervis av den vita varan. Orättvist eftersom jag älskar snö.

Upp ur sängen, på med nåt i klädväg, bakfram naturligtvis, ut genom dörren med kameran i högsta hugg, halkade på trappan i trätofflorna och gled vansinnigt elegant ned likt den döende svanen i baletten med samma namn. Men lyckades styra upp den något överviktiga bodyn i sista sekund. Fattas bara annat! Jag hade ju värstingkameran i nävarna med dyra objektivet på, linsskyddet avtaget och pekfingret på avtryckaren. Med 7 000 pix i nävarna ramlar man INTE!
Första bilden small av rätt upp i himlen, andra bilden zoomade jag in nätet i hundgården och tredje rutan fick fokus nånstans i rosenrabattens undervegetation.

Då hade det redan börjat regna.

Men...lille Eskil som nu blivit en lite större Eskil och aldrig sett snö hade värre problem...


- MAMMA!!!! HJÄLP!!! vad är det här för nåt? Aldrig att jag sätter min tass i det äckliga.


- ...näääääeee, måste jag...mamma!!


- Okej då, jag nosar väl lite här för syns skull då. Men kissar gör jag INTE!! Kommer inte på fråga!


- Så där! Är du nöjd (j-la kärring!)? Får jag gå in nu då?!



...och mysa framför den här istället!

Marie

Frostig idyll

Höst, frost, snart vinter på allvar.
Jippi!!!
Dags att byta headerbild i bloggen alltså.
Som synes ovan så valde jag denna frostiga bild, föreställande svåger och svägerskans ljuvliga torp långt inne i skogen dit ingen hittar som inte vet vart han ska. Inga skyltar berättar nämligen om detta lilla underbara pepparkakshus med tillhörande pytteliten lagård, vedskjul och utedass. Beläget i en liten glänta med susande storskog vart man än ser. Lätt att gå vilse också kan jag tala om, och köra vilse när man ska dit och inte har tungan rätt i mun på de ytterst små och smala "vägarna" som bär dit.
I detta ljuvliga torp tillbringas pingstfester, midsommarfester, släktfester, kräftskivor och grillkvällar-närsomhelst-under-sommaren. Vintertid tycker svågern, som är en frusen kille och går med ullraggsockor på hela sommaren och är min trognaste kund, att det är för kallt så då bommas den underbara lilla idyllen till för vintervila.

Idag ska jag på barnkalas för yngsta lilla barnbarnet M som fyllde ett år dagen innan hennes morbror B gifte sig varför hon liksom kom lite i skymundan. Men idag är det hennes dag istället och av mormor får hon den här lilla klänningströjan i födelsedagspresent:




Mönstret finns HÄR. Men istället för Alpacka valde jag bomull/akrylgarnet Tilda och då fick jag välja minsta storleken för att komma rätt.

Marie

Tre överraskningar

Alla goda ting är tre. Ibland tyvärr även de dåliga. Men de ska vi inte prata om idag. För idag ska vi bara prata om vilken turkärring jag varit den här veckan.

Först vann jag den här åtrådda boken i Urmoderns tävling.



Tusen tack Eva! Det blir du som nu kommer få mig att börja läsa igen efter två års uppehåll på grund av den förbaskade hjärnskadan som gjort att jag inte kunnat läsa nån bok ännu. Men nu måste jag ju försöka i alla fall med den här godbiten.

Dagen efter den fantastiska vinsten - alltså jag har ALDRIG vunnit nåt förut - damp ett litet märkligt paket ned i brevlådan. Maken som hämtade in posten la det på köksbordet och undrade lite försynt vad jag nu KÖPT VIA NÄTET??!!
Ingenting alls faktiskt!!??
Började packa upp med flackande blick och darrande händer.
- Passa dig, sa maken, det kan vara en bomb!
Ut kom den här lilla byttan:


Fann sin plats direkt och fylldes omgående med nödvändiga ting.

Förvisso mycket explosiv i sitt uttryck och bara helt enkelt ljuvligt söt.
- Det ligger en liten lapp där i, konstaterade maken och pekade med sitt grova arbetarfinger ned i den lilla krukan.
På den lilla lappen stod detta att läsa:



Hm...??
Kan bara gissa vem det kan vara. Kanske en nyvunnen god vän som vet att jag älskar, dyrkar och samlar på dessa vaniljgula undersköna emaljerade gamla bruksföremål. En god vän som bor nånstans norrut, men som jag aldrig träffat.

Låter det konstigt?
Kolla HÄR då!

Fast jag är ju inte säker förstås. STORT TACK till dig vem du nu än är. Jag blev fullständigt överlycklig över denna fina gåva och överraskning. Och den satt som gjuten vid mitt arbetsbord i glasverandan. Behövde inte fundera ens en sekund var jag skulle ha den, eller vad jag skulle fylla den med.

Överraskning nummer tre denna vecka är att jag har stickat ett HELT PAR STRUMPOR.

Det ni! Det trodde ni aldrig om mig, va'? Hehe...

(Måste jag berätta att det var en beställning från en kund, så jag var helt enkelt tvungen att göra två likadana sockar...för betalande kunder uppskattar inte att få en sock av varje sort...suck!)

Marie

I ruinen spirar grönskan

Lite långt mellan inläggen här tycker jag. Men jag har såååååå mycket att göra. För jag är ju både utbränd, sönderstressad och sjukskriven. Och det måste man ju tänka på hela tiden så man inte gör för mycket. Hjärnan vill för det mesta mycket mer än den orkar med. Och det är nog det svåraste för en utbränd att lära sig leva med.

Och nu tycker ni förstås att jag genast ska sluta använda det där förfärliga, förbjudna ordet UTBRÄND.
Icke, picke, päronpung!!!

För jag tycker att utbränd är precis det jag är (sen hur ni andra känner er som lider av samma sjukdom och vad ni kallar er sjukdom har jag inga som helst åsikter om bör väl tilläggas). I mitt tidigare yrke - som ledde fram till just denna sjukdom och som jag därför tvingats lämna på grund av just denna sjukdom - har jag sett åtskilliga utbrända hus. Vedervärdiga, svarta, sotiga och ödesmättade ruiner. Tragik och mänskligt lidande av så stort mått att det inte går att beskriva i ord.
Oftast kom jag till platsen mitt i infernot av lågor och rök, en obeskrivlig flammande energi som inte gick att tygla. Vansinnigt och vilt och totalt kaos. Det gick ofta fort, det var okontrollerbart och inom ett par timmar fanns endast en ödelagd, svart ångestskapande ruin kvar av ett hus vars rum i åratal fyllts av sprittande vackert liv och energi.

Och det är precis så jag upplevt min egen sjukdom. Jag var mitt uppe i livets alla mysterier, det var glatt, roligt, det gick fort, jag hade tusen järn i elden. På ett par timmar tog allt slut när lågorna flammade upp för högt och blev okontrollerbara. Söndag den 9 december 2007 på kvällen fanns bara en sotig, ödelagd ruin kvar av alla de tidigare så energirika rummen.

Dessbättre blev det också precis så med mig som det blir med gamla utbrända ruiner som får stå kvar, förskonade från grävskopors vassa tänder. Att i den näringsrika askan börjar det så småningom långsamt, långsamt att spira en ny, friskt grön och annorlunda växtlighet. Och får den vara ifred så är den gamla ruinen snart helt övervuxen av denna nya grönska, och ingen, ingen kan ana att denna plats en gång var föremål för kaos, ödeläggelse, mänsklig tragik och total katastrof.

Så ser jag på min utmattningsdepression som det heter på korrekt doktorsspråk, och nu börjar det spira så smått av det där gröna, sköna. Riktigt vad jag håller på med för att mjuka upp de svedda, ärriga vindlingarna i min hjärna vill jag inte tala om än. Men det är nåt helt nytt, svindlande okänt och roligt. Förstås inte gratis. Förstås inget man blir miljonär på. Förstås något som kräver en del jobb. Men det är stressfritt. Det är kompanjonskap och vänskap. Det är samarbete. Det är kreativt. Det är roligt. Och det går framförallt i min numera långsamma takt, på mina villkor, utan "producera-mera-öka-takten-piskan" över ryggen.

Här ger jag därför alla utbrända (oooops! där sa jag det igen, rackarns också!) ett litet visdomsord som jag inte vet vem som skrivit, men som ger mig styrka varje dag.

Du kan inte forcera soluppgången,

men tro på den,

förvänta dig den,

invänta den!

Till alla er snälla, underbara tjejer och killar därute i cyberrymden - utbrända (nämen det var då som själva f-n...) eller ej som läser min blogg och kommenterar i så riklig mängd och ger så mycket råd och tips att jag blir alldeles överväldigad ger jag även den här lilla "kärlekstomaten", ett naturens under som skapats alldeles av sig självt i mitt primitiva växthus - en lastpall med tre gamla fönster lutade mot husväggen.



Kram på er!

Marie

Ett snuskigt (bra) fynd

Gick på storloppis i grannbyn i lördags. Skulle fynda mångt och mycket. Skulle främst fynda ljusstakar i malm och mässing åt maken som samlar på dylika. Skulle näst efter det fynda gula emaljerade kärl av alla de slag som jag samlar på.
Fyndade GARN!!
(och nån liten ljusstake på slutet, mest för att det skulle se bra ut och liksom skyla över mitt eget ha-begär).

Ni förstår väl att dagen var räddad när jag hittade det här, i en röd, medfaren och något äcklig plastkasse, UNDER ett av loppisborden.



Vad gör folk? Förstår de ingenting! Lägga såna juveler under bordet så man får krypa på alla fyra för att få fram dom. Stel som man är. Och tjock. Så magen tar emot. Röd i ansiktet, pustande och frustande fiskade jag till slut fram den oerhörda skatten som jag skymtat där inne i skumrasket bland odiskade pottor, välanvända kängor och annat otäckt.
Överraskningen var total när damen bakom bordet lakoniskt konstaterade att jag kunde ta alltihop om jag hade lust, samtidigt som hon tryckte in en ostfralla på tvären i kakhålet, för 70 spänn. Då fick jag den röda, fina snuskpåsen med på köpet (!?) också, sa damen mellan tuggorna och nickade viktigt medan små ostbitar och solrosfrön spruttlade ut lite här och där över de andra "finare" sakerna hon hade på bordet.



70 SPÄNN!!!

Fattar ni vilket fynd jag gjort!
Det är sju hekto tjockt ull/mohairgarn. Tillverkat av Gjestal Spinneri i Norge. Gud vet om det finns kvar. Kanske är det äkta vintagegarn jag fått tag på. Men i bästa skick i så fall. Och det lär räcka till en hel sån där modern islandströja som jag tänkt handla dyrt garn till och sticka mig i vinter.
Tjosan vad pengar jag tjänat!

Behöver jag berätta att även maken var synnerligen nöjd över fyndet, även om han inte fick så många fina ljusstakar. För han hade redan sett hur kulorna skulle komma att rulla ur bankkontot när jag drömt högt om den där islandströjan jag ville ha och med allehanda förföriska knep försökt få honom med på att det var helt livsavgörande för mig att få köpa sånt där dyrt isländskt garn nu och sticka en sån där tröja i vinter - för jag är ju så sjuuuuuuuk! och jag behöver en sån där varm tröja. Stackars mig. Och lite garn bara, det är väl inte för mycket begärt för en som är så sjuuuuuuk som jag och inte orkar göra nånting annat än att sitta och sticka...(och ränna i garnaffärn var och varannan dag...har det muttrats från soffhörnans djup).

Hm!



Lite annat "garn" - eller vad man nu ska kalla det - är detta. Som jag gjort själv - på min gamla spinnrock jag köpte i somras - av nån slags ullflor. Som antagligen var till för tovning. Men det var billigt och jag är stolt över resultatet. Har ju inte riktigt kläm på det där med ullsorter, kardflor, topsband (vad är det för nåt förresten?) och allt vad det nu heter på fackspråk. Kanske kan man få lite tips här vad det är man ska köpa egentligen. För jag tror inte att den ull som jag mot alla odds lyckats tillverka "garn" av är riktigt rätt sort.

Hallå! Någon!!

Marie

Jag är en UTMÄRKT kvinna!

Hoppsan! En UTMÄRKELSE. Till mig!!?? Man tackar och bockar. Det är Mia stickar som delat ut denna lilla award. En utmärkelse som förstås även förpliktigar. För nu ska ni nämligen få veta tio saker om mig. Så håll i hatten:

1) Jag är en övervintrad hippie som klarade 80-talet tack vare secondhand-butikerna och har lyckats överleva helt intakt ända in i 2000-talet. Drogerna var dessbättre aldrig min grej. Nuförtiden är jag även helnykterist.

2) Jag tog i barndomen högtravande pianolektioner i den klassiska skolan, under flera år, för numera världsberömde cellisten Frans Helmerssons mamma Anna-Lisa. Sen blev jag folkmusiker - herr Frans mor, fru Anna-Lisa salig i åminne, skulle förmodligen rotera i sin grav om hon visste. Ouiii...!

3) Jag har haft kartläsar/codriverlicens i den ädla rallysporten en gång i tiden. Kan ni se hippien framför er i störtkruka och fyrpunktsbälte, med fjorton halsband, pannband och långkjol forsa fram på två hjul i skogen i 100 knyck? Annorlunda!

4) När jag blir stor vill jag helst av allt bli hemmafru för jag gillar det lugna, tysta hushållsarbetet som går på mina villkor, passar min läggning med stort ensamhetsbehov och motorisk långsamhet...och där försvann ett antal läsare direkt, jaha, ja! Hej då! Som hemmafru får man även tid till att utveckla garnhantverket eftersom jag anser att all form av lönearbete inkräktar på fritidsaktiviteterna.

5) Jag har sett Bruce Willis i badbyxor...på stranden i Venedig...på filmfestivalen...som jag plankade in på när tidvattnet var ute. Med uppspärrade glosögon och dreglig haka stirrade jag på det sexiga vidundret som låg där med en drink i handen, omgärdad av söta och mycket unga damer som smorde in sololja och viftade bort flugor. Och ingen körde ut mig. Jag såg förmodligen så galen ut att jag helt enkelt smälte in bland de övriga filmstjärnorna och jet-setarna.

6) Jag har alltid haft hund, nästan, men är fobiskt rädd för hästar, har inga problem med att klappa en orm eller mjölka en ko och tycker att våra små husmöss är ganska söta - om dom bara kunde låta bli att tugga i sig allt de ser.

7) Jag började jobba när jag var 16 år, fick barn när jag var 19, 21, 23 och 29 (som jag sedemera uppfött och fostrat mestadels ensam), skilde mig när jag var 25, tog en fil.kand. när jag var 37, gick i väggen strax innan 50-årsdan och gifte mig vid 51. Igen.

8) Jag har alltid varit uppkäftig, motsträvig, nej-sägare, kärringen mot strömmen, självständig, bråkig, våga-vägra-pensionspara och har haft vissa problem med att finna mig i etablissemanget. Därav har männen i mitt liv inte blivit kvar särskilt länge då de önskat sig medömkan, en mjuk ja-sägare, myspystjejen vid spisen, ett räddhågset stillsamt litet våp - gärna mörkrädd också - som passar fint som bordsdekoration på festen. Alltså har jag bett dem dra...alla utom en. Min drömprins. Som älskar sin galna kärring just för att hon är en så galen kärring.

9) Jag gillar inte att resa. Ändå har jag varit lite här och där i Europa. Måste jag resa nånstans utanför Sverige någon mer gång så blir det i så fall till Nordnorge som jag är svårt förälskad i och där jag även har vänner, tack vare min allra bästa väninna H som varit min största supporter i snart 25 år och är född där uppe vid Ishavets kust.

10) Nu tror jag det börjar tryta här...jo, jag lärde mig förstås sticka och virka redan i späd ålder. När jag var nio år virkade jag ett skärp i grönt och orange, som hängde med i många år. Som tonåring virkade jag mig min egen skolväska i bruna mormorsrutor som jag fodrade med knallorange bomullstyg (det fanns ingen mer i min högstadieskola som hade en sån fin och annorlunda skolväska kan jag berätta...och det fick jag väl höra en och annan gång också fast kanske inte på just det viset...men jag framhärdade med näsan i vädret). I sjuttonårsåldern stickade jag även mina första sockor, en historia i knallgrönt och blått med skaft och fot i olika färg. Detta var på den tiden sockor stickades i grått ullgarn. INGENTING ANNAT!!! och min då blivande första svärmor mer eller mindre dog av förtrytelse när jag glad i hågen visade upp min färggranna stickkonst.

Denna utmärkelse ger jag vidare till:

Stickat och sånt av CL

Ginas stickblogg

Titias pyssliga hörna

Stickfantasi

Urmoderns

Pixi

...som jag nu ser fram emot att få veta ett och annat om.

Marie