Jag gosar ihjäl mig!

Bara en liten snabbis! Är sååååå upptagen, med butiken. Det är sååååå härligt. Och roligt. Och massor med kunder i dagarna tre. UTAN NÅGON SOM HELST MARKNADSFÖRING!!!
Men stan är liten och ryktet sprider sig snabbt. Och Stora torget är Stora torget, där ligger nästan precis alla Falköpings butiker samlade. Så vi har guldläge, töserna och jag. Ja, alltså Syster Grön är ett litet familjeföretag med diverse medlemmar i den stora släkten involverade.

Men det får jag återkomma till. För det var nämligen det här jag ville visa er:



Är det inte ljuvligt!

Köpt av Margita. Uthämtat på posten idag. Är sarisilke, banansilke (det vita och rosa) samt närmast kameran underbart grovt och glänsande lin direkt från Holma Hälsinglands fabrik. Guuuud vad många fina disktrasor det kommer att bli av det. Och silket ska resten av världen få ta del av. Åtminstone Falköpings befolkning. Eller mer exakt Syster Gröns kunder.

Jag tror jag gosar ihjäl mig.
Och maken får faktiskt äta middag i vardagsrummet idag. För nu ligger mina nyaste och finaste skatter på köksbordet och där ska de ligga minst en hel dag.

Marie

Spöket ställer till det

Alla helgons dag. En dag att minnas de nära och kära som lämnat detta jordelivet och aldrig velat återvända till den röriga grytan någon mer gång.
För det är det jag tror. Alltså att det är så himla härligt på den andra sidan att man absolut inte kan tänka sig att någon mer gång vilja komma tillbaka. Tur det kanske för annars hade det ju vimlat av spöken så man riktigt hade fått knö sig fram för att få plats.

Det får man göra i vårt gamla hus ändå, som är utrustat med ett alldeles eget husspöke. Som behagar vara i vägen understundom. Jag har krockat ett antal gånger med fru Gerda som hon heter. Hon är till exempel pigg på att känna i mitt hår, att provligga makens säng när han åkt till jobbet - men vill helst ha mitt täcke och drar ohejdat i det, att provsitta mormors gamla korgstol samt att riva ned tre tavlor på andra våning som hon inte gillar.
Husspöket Gerda har i början av förra seklet bott i vårt hus. Tyvärr omkom hon i en tragisk bilolycka på 1930-talet, endast 40 år gammal. Gerda skulle cykla till byn och handla inför 40-årskalaset. Det var stressigt, hon hade glömt något och det var tredje gången samma dag hon drog iväg på biken. Far hennes varnade om att hon skulle ta det lugnt och SE SIG NOGA FÖR!!!

Det glömde Gerda.

När hon svängde upp på dåvarande rikssexan (idag mest en asfalterad kostig) kom en lastbil, med 3 ton havre på flaket. Han tutade för fullt, men Gerda svängde ut mitt framför kylarn på honom.
Gerda slungades iväg ett tiotal meter och landade på huvudet i diket, cykeln kilades fast under lastbilen. Traktens häradsdomare kom turligt nog farande i sin bil - den enda i byn på den tiden - ögonblicket efter olyckan och lastade in den svårt skadade men fortfarande levande Gerda i bilen och körde henne till byns sjukstuga. Där kunde man dessvärre inget göra åt de svåra skadorna och under vidaretransporten till Lidköpings sjukhuset tog Gerdas liv slut.
Lastbilschauffören dömdes till dryga böter för olyckan, han hade nämligen överlast, samt tvangs betala hela begravningen plus en ny cykel. Summa summarum 600 kronor, då ingick cigarrer till herrarna efter intagen begravningsmiddag på Conditori Nordpolen samt fem meter gravsten till familjegraven - där resten av familjen Karlsson, mor, far, syster och bror, idag vilar.



Gerda fick aldrig ro på den andra sidan. Kunde aldrig släppa taget om jordelivet.
När vi för ett femtontal år sedan skulle renovera vår vind hittade vi längst in i ett av hörnen under mängder av bråte (som lämnats kvar efter familjen Karlssons dödsbo) hennes brudkista fylld med minnessaker inklusive en hårfläta som fortfarande luktade tvål.
Från den dagen bröt det loss på allvar med spökerierna. Och från den dagen har vi problem i den hörna där vi fann brudkistan. Gerda gillar inte tavlorna som där hänger. Och hon gillar inte att folk ligger i gästsängen som där står. En icke-spök-troende vän fick rejält med smisk över benen när han övernattade och frågade mig aningen bryskt vid frukostbordet om jag alltid gick i sömnen och piskade upp gästerna med mitt skärp !??!!
- Herregud! jag spöar väl inte upp mina vänner heller!
- Men jag såg ju att det stod en kärring där och slog mig med ett skärp över benen! Gjorde skitont. Va fan, det var ju ljust och jag var vaken!

Gerdas närvaro är dock inget som skrämmer mig direkt längre. Visst var jag rädd i början. Sen blev jag irriterad. Sen försvann hon i flera år. Nu är hon tillbaka. Och vi försöker trivas tillsammans så gott det går.
Men jag gillar inte att hon tar mitt täcke förstås! Och jag gillar inte att hon nosar i håret på mig och inte hinner backa undan i tid när jag rör mig. Det är liiiite äckligt!

Verkar jag galen?
Är det verkligen så att du inte tror på spöken det allra minsta?

Tänk efter nu!

Eller är det så att du helt enkelt inte vågar erkänna det, för risken att bli utpekad som tokig?

Jag står för min tro och min tokighet. Och skiter högaktligen i vad andra anser.
Andra tror på Gud. Det är accepterat. Jag tror på spöken - och utomjordingar. Det är inte accepterat.
Och där fick jag väl hela etablissemanget på mig då!
Välkomna!



För att tala om något annat så är det det här jag hållit på med den sista månaden. Därav de få inläggen i detta forum.
Vad tycker ni det ser ut som?
Mmm, just det! En inredningsbutik i vardande. Mitt på Stora torget i Falköping. Heter Syster Grön. Öppnar på måndag.

Sååååå spännande - och STORT!!!

Marie

Spännande!

Tjosan vad tiden springer i väg. Särskilt när man är lika rask och spänstig i steget som ett kylskåp. Medans jag sniglar mig fram genom livet så skenar klockan och jag hinner ALDRIG med...allt det där jag tänkt. Som att läsa alla spännande bloggar. Skriva egna spännande blogginlägg. Sticka efter spännande mönster. Skapa egna spännande mönster. Leka med spännande garner. Diska, städa, tvätta med spännande...nej, men va' f-n nu blev det nåt fel här!

Inget sånt trist tjafs på min blogg!!!

Spinna med spännande ull menade jag ju förstås. Som den här lurviga högen som kom från Spinspiration i veckan som just gått.



Och så har jag fått en utmärkelse också. Igen. Otroligt roligt...och spännande förstås.
Från Susilull kom det fina vänskapstecknet i bloggvärlden.
Tack kära du!
Jag blir alltid lika överväldigad över att det överhuvudtaget finns folk som hänger sig kvar här. Eftersom jag lever ett så spännande långsamt liv just nu att jag inte hinner uppdatera så ofta.
Och nu ska jag skicka den vidare till...




Äh, först måste jag visa vad jag hållit på med i veckan när jag inte ägnat mig åt mitt spännande jobb, ifall ni skulle ha den allra ringaste misstanke om att jag sitter handfallen och glor tomt framför mig på fritiden. Oh nej då, en äkta husmor stickar, även liggande, stående och gående, vid spisen och tvättmaskinen, när hon hämtar ved, - vilket visserligen är makens syssla här i huset och nåt som jag aldrig gör, men det lät himla snitsigt och bra tycker jag - diskar och städar.

Då var vi där igen då, jaha ja!

Okej då! Eftersom orden disk och städning ploppar upp som kantareller i lingonriset (är det där dom växer? tål inte svamp så jag ser ingen anledning att leta rätt på dom) så har jag väl då för f-n både diskat och städat samtidigt som jag designat och stickat tre par benvärmare.
Som jag förstås inte ska ha själv.
I superwash-garnet Juvel som jag "råkade" köpa en hel bärkasse av när jag trängde mig in två minuter i sex i garnbutiken häromsistens och snabbt bara skulle rafsa åt mig ett litet, litet, litet par billiga stickor...men herregud det var ju EXTRAPRIS på garnet!!!
Och klockan var väl närmre sju och expediten svimfärdig av ilska över att hon missade nåt viktigt tv-program (nej fy vad elakt! SKÄMS på mig! hon ville naturligtvis hem och vila efter en jobbig arbetsdag) innan jag hade gullat färdigt med nystanen och bestämt mig för vad jag skulle ha ur "billiga-godishyllan" och långsamt och värdigt behagade glida ut ur butiken.


Benvärmare á la Marie

Visst ja! Höll på att glömma! Awarden för i allsin dar!
Jag ger den med varmt hjärta och stor kärlek och aktning vidare till två personer jag inte vill leva utan: Ljuvliga liv och Guldkantat.
För att jag tycker om er, för att ni alltid finns där, för att ni skriver bra, för att den ena är min fantastiska dotter och den andra min mångåriga, stickande och alltid lika omtänksamma kollega.

Marie

Glatt uppvaknande

Null, null, null! stod det i min besöksräknare idag. Så vitt jag vet så har jag inte nullat den - nämen hur slipprigt blev det nu då? Och inte uppdaterar Blogger min favvolista heller.
Fast nu var det inte det jag skulle berätta om idag. För idag skulle jag berätta om en stor sensation här på slätten.
SNÖ!!!!
Fattar ni! Det har kommit SNÖ! Lite i alla fall. I oktober.
- Har icke inträffat sedan 1969, konstaterade maken som är inföding i bygden.

När jag vaknade i fredags morse och sömnigt gluttade ut genom rutan där från sängen så föll den liksom i stora sjok, modell tumvante. Jag roterade ett halvt varv i sängen. Blundade. Funderade över om det var en hallucination. En dröm kanske. Eller hade hjärnan måhända helt ruttnat under natten?
Roterade tillbaka. Tittade ut igen...och jo, det stämde! Det snöade.
För eventuella nytillkomna läsare bör väl förklaras att där jag bor snöar det ALDRIG. Nästan i alla fall. Medan grannkommunen fyra och en halv mil bort får metervis av den vita varan. Orättvist eftersom jag älskar snö.

Upp ur sängen, på med nåt i klädväg, bakfram naturligtvis, ut genom dörren med kameran i högsta hugg, halkade på trappan i trätofflorna och gled vansinnigt elegant ned likt den döende svanen i baletten med samma namn. Men lyckades styra upp den något överviktiga bodyn i sista sekund. Fattas bara annat! Jag hade ju värstingkameran i nävarna med dyra objektivet på, linsskyddet avtaget och pekfingret på avtryckaren. Med 7 000 pix i nävarna ramlar man INTE!
Första bilden small av rätt upp i himlen, andra bilden zoomade jag in nätet i hundgården och tredje rutan fick fokus nånstans i rosenrabattens undervegetation.

Då hade det redan börjat regna.

Men...lille Eskil som nu blivit en lite större Eskil och aldrig sett snö hade värre problem...


- MAMMA!!!! HJÄLP!!! vad är det här för nåt? Aldrig att jag sätter min tass i det äckliga.


- ...näääääeee, måste jag...mamma!!


- Okej då, jag nosar väl lite här för syns skull då. Men kissar gör jag INTE!! Kommer inte på fråga!


- Så där! Är du nöjd (j-la kärring!)? Får jag gå in nu då?!



...och mysa framför den här istället!

Marie

Frostig idyll

Höst, frost, snart vinter på allvar.
Jippi!!!
Dags att byta headerbild i bloggen alltså.
Som synes ovan så valde jag denna frostiga bild, föreställande svåger och svägerskans ljuvliga torp långt inne i skogen dit ingen hittar som inte vet vart han ska. Inga skyltar berättar nämligen om detta lilla underbara pepparkakshus med tillhörande pytteliten lagård, vedskjul och utedass. Beläget i en liten glänta med susande storskog vart man än ser. Lätt att gå vilse också kan jag tala om, och köra vilse när man ska dit och inte har tungan rätt i mun på de ytterst små och smala "vägarna" som bär dit.
I detta ljuvliga torp tillbringas pingstfester, midsommarfester, släktfester, kräftskivor och grillkvällar-närsomhelst-under-sommaren. Vintertid tycker svågern, som är en frusen kille och går med ullraggsockor på hela sommaren och är min trognaste kund, att det är för kallt så då bommas den underbara lilla idyllen till för vintervila.

Idag ska jag på barnkalas för yngsta lilla barnbarnet M som fyllde ett år dagen innan hennes morbror B gifte sig varför hon liksom kom lite i skymundan. Men idag är det hennes dag istället och av mormor får hon den här lilla klänningströjan i födelsedagspresent:




Mönstret finns HÄR. Men istället för Alpacka valde jag bomull/akrylgarnet Tilda och då fick jag välja minsta storleken för att komma rätt.

Marie

Tre överraskningar

Alla goda ting är tre. Ibland tyvärr även de dåliga. Men de ska vi inte prata om idag. För idag ska vi bara prata om vilken turkärring jag varit den här veckan.

Först vann jag den här åtrådda boken i Urmoderns tävling.



Tusen tack Eva! Det blir du som nu kommer få mig att börja läsa igen efter två års uppehåll på grund av den förbaskade hjärnskadan som gjort att jag inte kunnat läsa nån bok ännu. Men nu måste jag ju försöka i alla fall med den här godbiten.

Dagen efter den fantastiska vinsten - alltså jag har ALDRIG vunnit nåt förut - damp ett litet märkligt paket ned i brevlådan. Maken som hämtade in posten la det på köksbordet och undrade lite försynt vad jag nu KÖPT VIA NÄTET??!!
Ingenting alls faktiskt!!??
Började packa upp med flackande blick och darrande händer.
- Passa dig, sa maken, det kan vara en bomb!
Ut kom den här lilla byttan:


Fann sin plats direkt och fylldes omgående med nödvändiga ting.

Förvisso mycket explosiv i sitt uttryck och bara helt enkelt ljuvligt söt.
- Det ligger en liten lapp där i, konstaterade maken och pekade med sitt grova arbetarfinger ned i den lilla krukan.
På den lilla lappen stod detta att läsa:



Hm...??
Kan bara gissa vem det kan vara. Kanske en nyvunnen god vän som vet att jag älskar, dyrkar och samlar på dessa vaniljgula undersköna emaljerade gamla bruksföremål. En god vän som bor nånstans norrut, men som jag aldrig träffat.

Låter det konstigt?
Kolla HÄR då!

Fast jag är ju inte säker förstås. STORT TACK till dig vem du nu än är. Jag blev fullständigt överlycklig över denna fina gåva och överraskning. Och den satt som gjuten vid mitt arbetsbord i glasverandan. Behövde inte fundera ens en sekund var jag skulle ha den, eller vad jag skulle fylla den med.

Överraskning nummer tre denna vecka är att jag har stickat ett HELT PAR STRUMPOR.

Det ni! Det trodde ni aldrig om mig, va'? Hehe...

(Måste jag berätta att det var en beställning från en kund, så jag var helt enkelt tvungen att göra två likadana sockar...för betalande kunder uppskattar inte att få en sock av varje sort...suck!)

Marie

I ruinen spirar grönskan

Lite långt mellan inläggen här tycker jag. Men jag har såååååå mycket att göra. För jag är ju både utbränd, sönderstressad och sjukskriven. Och det måste man ju tänka på hela tiden så man inte gör för mycket. Hjärnan vill för det mesta mycket mer än den orkar med. Och det är nog det svåraste för en utbränd att lära sig leva med.

Och nu tycker ni förstås att jag genast ska sluta använda det där förfärliga, förbjudna ordet UTBRÄND.
Icke, picke, päronpung!!!

För jag tycker att utbränd är precis det jag är (sen hur ni andra känner er som lider av samma sjukdom och vad ni kallar er sjukdom har jag inga som helst åsikter om bör väl tilläggas). I mitt tidigare yrke - som ledde fram till just denna sjukdom och som jag därför tvingats lämna på grund av just denna sjukdom - har jag sett åtskilliga utbrända hus. Vedervärdiga, svarta, sotiga och ödesmättade ruiner. Tragik och mänskligt lidande av så stort mått att det inte går att beskriva i ord.
Oftast kom jag till platsen mitt i infernot av lågor och rök, en obeskrivlig flammande energi som inte gick att tygla. Vansinnigt och vilt och totalt kaos. Det gick ofta fort, det var okontrollerbart och inom ett par timmar fanns endast en ödelagd, svart ångestskapande ruin kvar av ett hus vars rum i åratal fyllts av sprittande vackert liv och energi.

Och det är precis så jag upplevt min egen sjukdom. Jag var mitt uppe i livets alla mysterier, det var glatt, roligt, det gick fort, jag hade tusen järn i elden. På ett par timmar tog allt slut när lågorna flammade upp för högt och blev okontrollerbara. Söndag den 9 december 2007 på kvällen fanns bara en sotig, ödelagd ruin kvar av alla de tidigare så energirika rummen.

Dessbättre blev det också precis så med mig som det blir med gamla utbrända ruiner som får stå kvar, förskonade från grävskopors vassa tänder. Att i den näringsrika askan börjar det så småningom långsamt, långsamt att spira en ny, friskt grön och annorlunda växtlighet. Och får den vara ifred så är den gamla ruinen snart helt övervuxen av denna nya grönska, och ingen, ingen kan ana att denna plats en gång var föremål för kaos, ödeläggelse, mänsklig tragik och total katastrof.

Så ser jag på min utmattningsdepression som det heter på korrekt doktorsspråk, och nu börjar det spira så smått av det där gröna, sköna. Riktigt vad jag håller på med för att mjuka upp de svedda, ärriga vindlingarna i min hjärna vill jag inte tala om än. Men det är nåt helt nytt, svindlande okänt och roligt. Förstås inte gratis. Förstås inget man blir miljonär på. Förstås något som kräver en del jobb. Men det är stressfritt. Det är kompanjonskap och vänskap. Det är samarbete. Det är kreativt. Det är roligt. Och det går framförallt i min numera långsamma takt, på mina villkor, utan "producera-mera-öka-takten-piskan" över ryggen.

Här ger jag därför alla utbrända (oooops! där sa jag det igen, rackarns också!) ett litet visdomsord som jag inte vet vem som skrivit, men som ger mig styrka varje dag.

Du kan inte forcera soluppgången,

men tro på den,

förvänta dig den,

invänta den!

Till alla er snälla, underbara tjejer och killar därute i cyberrymden - utbrända (nämen det var då som själva f-n...) eller ej som läser min blogg och kommenterar i så riklig mängd och ger så mycket råd och tips att jag blir alldeles överväldigad ger jag även den här lilla "kärlekstomaten", ett naturens under som skapats alldeles av sig självt i mitt primitiva växthus - en lastpall med tre gamla fönster lutade mot husväggen.



Kram på er!

Marie

Ett snuskigt (bra) fynd

Gick på storloppis i grannbyn i lördags. Skulle fynda mångt och mycket. Skulle främst fynda ljusstakar i malm och mässing åt maken som samlar på dylika. Skulle näst efter det fynda gula emaljerade kärl av alla de slag som jag samlar på.
Fyndade GARN!!
(och nån liten ljusstake på slutet, mest för att det skulle se bra ut och liksom skyla över mitt eget ha-begär).

Ni förstår väl att dagen var räddad när jag hittade det här, i en röd, medfaren och något äcklig plastkasse, UNDER ett av loppisborden.



Vad gör folk? Förstår de ingenting! Lägga såna juveler under bordet så man får krypa på alla fyra för att få fram dom. Stel som man är. Och tjock. Så magen tar emot. Röd i ansiktet, pustande och frustande fiskade jag till slut fram den oerhörda skatten som jag skymtat där inne i skumrasket bland odiskade pottor, välanvända kängor och annat otäckt.
Överraskningen var total när damen bakom bordet lakoniskt konstaterade att jag kunde ta alltihop om jag hade lust, samtidigt som hon tryckte in en ostfralla på tvären i kakhålet, för 70 spänn. Då fick jag den röda, fina snuskpåsen med på köpet (!?) också, sa damen mellan tuggorna och nickade viktigt medan små ostbitar och solrosfrön spruttlade ut lite här och där över de andra "finare" sakerna hon hade på bordet.



70 SPÄNN!!!

Fattar ni vilket fynd jag gjort!
Det är sju hekto tjockt ull/mohairgarn. Tillverkat av Gjestal Spinneri i Norge. Gud vet om det finns kvar. Kanske är det äkta vintagegarn jag fått tag på. Men i bästa skick i så fall. Och det lär räcka till en hel sån där modern islandströja som jag tänkt handla dyrt garn till och sticka mig i vinter.
Tjosan vad pengar jag tjänat!

Behöver jag berätta att även maken var synnerligen nöjd över fyndet, även om han inte fick så många fina ljusstakar. För han hade redan sett hur kulorna skulle komma att rulla ur bankkontot när jag drömt högt om den där islandströjan jag ville ha och med allehanda förföriska knep försökt få honom med på att det var helt livsavgörande för mig att få köpa sånt där dyrt isländskt garn nu och sticka en sån där tröja i vinter - för jag är ju så sjuuuuuuuk! och jag behöver en sån där varm tröja. Stackars mig. Och lite garn bara, det är väl inte för mycket begärt för en som är så sjuuuuuuk som jag och inte orkar göra nånting annat än att sitta och sticka...(och ränna i garnaffärn var och varannan dag...har det muttrats från soffhörnans djup).

Hm!



Lite annat "garn" - eller vad man nu ska kalla det - är detta. Som jag gjort själv - på min gamla spinnrock jag köpte i somras - av nån slags ullflor. Som antagligen var till för tovning. Men det var billigt och jag är stolt över resultatet. Har ju inte riktigt kläm på det där med ullsorter, kardflor, topsband (vad är det för nåt förresten?) och allt vad det nu heter på fackspråk. Kanske kan man få lite tips här vad det är man ska köpa egentligen. För jag tror inte att den ull som jag mot alla odds lyckats tillverka "garn" av är riktigt rätt sort.

Hallå! Någon!!

Marie

Jag är en UTMÄRKT kvinna!

Hoppsan! En UTMÄRKELSE. Till mig!!?? Man tackar och bockar. Det är Mia stickar som delat ut denna lilla award. En utmärkelse som förstås även förpliktigar. För nu ska ni nämligen få veta tio saker om mig. Så håll i hatten:

1) Jag är en övervintrad hippie som klarade 80-talet tack vare secondhand-butikerna och har lyckats överleva helt intakt ända in i 2000-talet. Drogerna var dessbättre aldrig min grej. Nuförtiden är jag även helnykterist.

2) Jag tog i barndomen högtravande pianolektioner i den klassiska skolan, under flera år, för numera världsberömde cellisten Frans Helmerssons mamma Anna-Lisa. Sen blev jag folkmusiker - herr Frans mor, fru Anna-Lisa salig i åminne, skulle förmodligen rotera i sin grav om hon visste. Ouiii...!

3) Jag har haft kartläsar/codriverlicens i den ädla rallysporten en gång i tiden. Kan ni se hippien framför er i störtkruka och fyrpunktsbälte, med fjorton halsband, pannband och långkjol forsa fram på två hjul i skogen i 100 knyck? Annorlunda!

4) När jag blir stor vill jag helst av allt bli hemmafru för jag gillar det lugna, tysta hushållsarbetet som går på mina villkor, passar min läggning med stort ensamhetsbehov och motorisk långsamhet...och där försvann ett antal läsare direkt, jaha, ja! Hej då! Som hemmafru får man även tid till att utveckla garnhantverket eftersom jag anser att all form av lönearbete inkräktar på fritidsaktiviteterna.

5) Jag har sett Bruce Willis i badbyxor...på stranden i Venedig...på filmfestivalen...som jag plankade in på när tidvattnet var ute. Med uppspärrade glosögon och dreglig haka stirrade jag på det sexiga vidundret som låg där med en drink i handen, omgärdad av söta och mycket unga damer som smorde in sololja och viftade bort flugor. Och ingen körde ut mig. Jag såg förmodligen så galen ut att jag helt enkelt smälte in bland de övriga filmstjärnorna och jet-setarna.

6) Jag har alltid haft hund, nästan, men är fobiskt rädd för hästar, har inga problem med att klappa en orm eller mjölka en ko och tycker att våra små husmöss är ganska söta - om dom bara kunde låta bli att tugga i sig allt de ser.

7) Jag började jobba när jag var 16 år, fick barn när jag var 19, 21, 23 och 29 (som jag sedemera uppfött och fostrat mestadels ensam), skilde mig när jag var 25, tog en fil.kand. när jag var 37, gick i väggen strax innan 50-årsdan och gifte mig vid 51. Igen.

8) Jag har alltid varit uppkäftig, motsträvig, nej-sägare, kärringen mot strömmen, självständig, bråkig, våga-vägra-pensionspara och har haft vissa problem med att finna mig i etablissemanget. Därav har männen i mitt liv inte blivit kvar särskilt länge då de önskat sig medömkan, en mjuk ja-sägare, myspystjejen vid spisen, ett räddhågset stillsamt litet våp - gärna mörkrädd också - som passar fint som bordsdekoration på festen. Alltså har jag bett dem dra...alla utom en. Min drömprins. Som älskar sin galna kärring just för att hon är en så galen kärring.

9) Jag gillar inte att resa. Ändå har jag varit lite här och där i Europa. Måste jag resa nånstans utanför Sverige någon mer gång så blir det i så fall till Nordnorge som jag är svårt förälskad i och där jag även har vänner, tack vare min allra bästa väninna H som varit min största supporter i snart 25 år och är född där uppe vid Ishavets kust.

10) Nu tror jag det börjar tryta här...jo, jag lärde mig förstås sticka och virka redan i späd ålder. När jag var nio år virkade jag ett skärp i grönt och orange, som hängde med i många år. Som tonåring virkade jag mig min egen skolväska i bruna mormorsrutor som jag fodrade med knallorange bomullstyg (det fanns ingen mer i min högstadieskola som hade en sån fin och annorlunda skolväska kan jag berätta...och det fick jag väl höra en och annan gång också fast kanske inte på just det viset...men jag framhärdade med näsan i vädret). I sjuttonårsåldern stickade jag även mina första sockor, en historia i knallgrönt och blått med skaft och fot i olika färg. Detta var på den tiden sockor stickades i grått ullgarn. INGENTING ANNAT!!! och min då blivande första svärmor mer eller mindre dog av förtrytelse när jag glad i hågen visade upp min färggranna stickkonst.

Denna utmärkelse ger jag vidare till:

Stickat och sånt av CL

Ginas stickblogg

Titias pyssliga hörna

Stickfantasi

Urmoderns

Pixi

...som jag nu ser fram emot att få veta ett och annat om.

Marie

Och alla grät...

Det var så vackert....


(...inte över det här naturligtvis!)

..att alla grät...

Till tonerna av John Denvers Annies song skred de altargången fram, med två små brudnäbbar i spetsen, som gripna av stundens allvar totalt glömde bort sina viktiga uppgifter, nämligen att strö rosenblad framför brudparet, ur de pyttesmå röda hinkarna de hade utrustats med.
De blodröda rosenbladen fick istället tillsammans med risgryn som hade räckt till en 50-liters gryta med tomtegröt strös ut på kyrkbacken när spänningen släppt och kyrkvärden plötsligt kom utrusande med två pyttesmå i koret kvarglömda rosenbladsfyllda hinkar.

Och alla grät...

Högra sidan av kyrkan där brudgummens (min son alltså) familj satt - ett 40-tal personer som alla är av den synnerligen blödiga och i alla lägen storgråtande sorten, inklusive de av manligt kön fast de aldrig skulle erkänna det - fullkomligt översvämmades av tårar. Prästen bedömde snabbt riskläget och drog omgående på sig flytvästen och kantorn kröp upp i en uppblåsbar liten gummibåt. Själva hade vi alla på den högra sidan - påtvingade elitsimmare som vi är hela bunten - förstås redan vadarbyxorna på.

Och alla grät...

Så sjöng brudgummens lillasyster solo i Åsa Jinders Av längtan till dig...

Och alla grät...

Sen sjöng brudgummens storasyster solo i en låt som jag inte vet vad den heter...

Och alla storgrät...

Så sade de lyckliga tu JA till varandra...

Då kom tsunamin...

Sen blev det fest med tal, hyllningar, spex och telegram...

Och alla grät...

När brudvalsen spelades upp trillade varenda gäst av stolen istället.
Det började åter med den stilla Annies song som plötsligt gick över i nåt helt annat. Brud och brudgum förvandlades på två röda till Sandy och Danny i 70-talsfilmen Grease. Och alla närvarande som sett detta hårt regisserade par dansa i en studio - med antagligen massor av omtagningar - iklädda läder och lack till låten You're the one that I wan't fick plötsligt mycket häpna skåda ett par i brudklänning, slöja, frockcoat och kravatt, i en enkel bygdegård ute på bystan, som gjorde om numret i "direktsändning", fan så mycket bättre.

Så jag säger bara en sak:
SLÄNG ER I VÄGGEN John Travolta och Olivia Newton-John, för min son och hans nyblivna hustru TAR ER MED HÄSTLÄNGDER i danskonst.

Och alla...jublade!!!

...och nån grät väl lite också...

...på den högra sidan.

Vad de gjorde på den vänstra sidan under detta sagobröllop har jag ingen aning om på grund av envis imma på glasögonen. Men jag antar att...

...alla grät!

Jag visar inga bilder, för jag exponerar helst inte min familj i detta medium utan tillstånd och brudparet är så lyckliga att de ännu inte är kontaktbara.
Ni får istället nöja er med vad jag åstadkommit i veckan i form av icke-snörvlande-och-imma-på-glasögonen-verksamhet:




En styck (förstås!?) av Pulsklubbens septembermuddar.



Och en inkaluva i födelsedagspresent - eget recept i garnet Molly - till lilla tvååriga barnbarnet W.

Marie

Alla på en gång

Fick plöstligt lust att tova ett hjärta häromdan...

Två småttingar och en stor drufs. Alla på samma dag. Nästan. Alltså på fredag fyller yngsta och näst yngsta barnbarnet år och på lördag tager sonen sin flickvän till äkta maka att älska i nöd och lust...

Så det är lite mycket nu som ni förstår. Främst med presenterna. Kalasen får de fixa själva, med mig som självskriven hedersgäst förstås, vare sig jag är bjuden eller ej, i egenskap av äldsta besserwissern i familjen - vilket förstås i sin tur även innebär vissa privilegier som att man exempelvis inte behöver göra NÅNTING ALLS, bara sitta ned och låta sig bli uppassad såsom det tillstår en gammal satkär...familjebesserwisser (jaja, jag födde dem faktiskt med STOR smärta, och slet ENSAM för deras försörjning under alla år. Då ska de banne mig betala tillbaka lite av det nu också).

Nä, skojar bara!
Fast det är himla bekvämt att bli bortbjuden på kalas till sina barn, det måste jag tillstå.

Egenkomponerad mössa i Järbos nya grova akrylgarn Molly, garanterat sticksfri för små barnahjässor.

Lilla M och lilla W fyller alltså år på samma dag. Men det skiljer 364 dagar, 11 timmar och 45 minuter på dem om jag räknade rätt nu, är inte så bra på matte nämligen. Var bara kroppsligen närvarande på en och annan dylik lektion i skolan - faktiskt nästan alla när jag tänker efter ordentligt. Hursomhelst så föddes lilla W en kvart före lunch den 18 september 2007 och den
18 september lunchtid prick i fjol kom lilla kusinen M till världen.
Eller var det tvärtom?
Ja, ja, bägger fyller i alla fall år på fredag och de ska förstås ha stickade presenter av mormor. Så jag ligger i för fullt med mössor, sockar, klänningar, tröjor, pannband, byxor, leksaker, stövlar, blöjor...(!?)

Sen ska ju lelle gôssen gå sta och gifta sig dagen efter di små livens födelsedag. Han vill emellertid INTE ha stickade bröllopspresenter av mor. Förstår ingenting, för jag tycker absolut att en liten luva med en käck tofs skulle passa bra nu när höstvindarna börjar bli kalla - särskilt som han är ett öronbarn!? För han är ju fortfarande så liiiiiiiten!! Fast andra säger att han är 1,90 hög, snart 30 och är chef på sitt jobb.
Men det tror jag egentligen inte på. För han är ju fortfarande så liiiiiiten!...i mina ögon.



Själv ska jag värma min ena fot med Sockklubbens septembersocka, stickad i Fame Trend. Se Sunday Swing och sedan dö. Nädå, de var roliga att sticka, men varför måste man göra två? Så förbaskat trist. Nu vill jag ju börja på Pulsklubbens septembermuddar istället.

Marie

Franska skatter, lera och förgarn

Minibussen (varför heter det så när den rymmer nio vuxna personer och vansinnigt mycket packning?) hängde på fjädrarna, stötdämparna slog i botten och hjulen var nästa platta när dottern svängde in på gården under måndagseftermiddagen. Två ton fransk vintage fyllde varje skrymsle och uppklämd mot ratten satt den svettiga och smutsiga Kerstin som kört 300 mil Frankrike tur och retur, shoppat som en idiot i två dygn och sovit några få timmar på golvet mellan sätena med ett lakan draperat över ryggstöden så hon inte syntes för eventuella vägrånare.

Nä, jag tog nog i lite där.

Men det var gruvligt många fantastiskt sköna franska skatter hon fick med sig hem - och hon var förvisso lite svettig och lortig, och tvådygnsshoppingen, milantalet, non-stop-köringen och sömnen var helt sant och fullständigt korrekt återgivit. Här slösas inga pengar på hotell och sån skit förstår ni. Är man på road-trip i vintageanda så ska man förbanne mig leva det fullt ut också. Tilläggas bör att lilla Kerstin har mycket god sömn och kan utan vidare somna stående mot en lyktstolpe om så behövs.

Svettig och lortig blev även den ömma modern - bokstavligt talat - efter att ha burit upp alla dessa skatter till andra våning medan dottern skurade den hyrda bussen ren från allt gammalt franskt damm inuti och allt nytt europeiskt vägdamm utanpå.

Och här är dom i all sin prakt. Lite slarvigt uppstaplade av undertecknad, men det var faktiskt som att bära upp ett helt flyttlass - ensam. Och genomsvettig som man redan är i denna gyllene ålder utan att egentligen behöva bära nånting alls!? Puh!!


Skatter från en svunnen tid, inhandlade in France.

Snart kommer de i butiken. Men först ska de rengöras, fotograferas estetiskt, prissättas och programmeras in i datorn. Blir en del pyssel och är det tyst här på bloggen så vet ni vad jag håller på med.

En annan minst lika skön skatt kom med posten i måndags. Det ljuvliga smyckeshjärtat av någon slags lera är tillverkat av den rysligt pyssliga och händiga kvinnan bakom bloggen AnJa's blogg. Jag bara säger det: kolla in hennes hantverk. Såååå fint!


Det här vackra smycket beställde jag...


...och allt detta fick jag: ett hjärta med läderrem, en kylskåpsmagnet och ett vackert handgjort kort, alltsammans i lera. I utbyte mot två stickade lintrasor. Skojigt att byta grejer med varandra.



På posten denna dag kom även lite estniskt förgarn i fantastiska jordnära färger, som jag köpt från nyöppnade webbutiken Stickor och Stygn. Vad jag ska göra med detta har jag förstås ingen aning om för tillfället.

Nån som har nåt tips kanske?

Marie

Det kryllar av barnbarn i torpet

Fredag, lördag, söndag, måndag.
Så många dagar gästar två små gossar mormor och morfar. Så ni kan tänka er att det blir inte mycket tid - för att säga ingen tid alls egentligen - för bloggande eller bloggläsande den här helgen. Inte mycket tid för stickning heller eftersom fler barnbarn är i antågande. Eller för att uttrycka det som västgötaskalden Jönn skrev i sin dikt Präjlatrösk, om den indelte knekten Karl Alfred Kask: "...nu när det kröllra så möe smått inne i torpet han en gång fått..."

Franska sifoner - en het inredningspryl som lilla dottern förhoppningsvis raggar upp ett stort antal av, helst en hel pall för de ryker direkt.

De små gossarnas moder som driver lilla nätbutiken Syster Grön (i samarbete med undertecknad) är på inköpsresa i Frankrike. Närmare bestämt i staden Lille där denna helgen Europas största loppis- och vintagemarknad äger rum. I hyrd minibuss med stort lastutrymme drog hon iväg vid fredag lunch - 150 mil enkel resa - körde nonstop själv hela vägen och var framme in France redan vid sjusnåret på lördag morgon.


Även franska grytunderlägg i gjutjärn med nött havsblå emalj försvann lika fort som de kom in sist - hoppas hon hittar måååånga, för jag vill ha ett själv!

Vem som helst borde vara slutkörd efter en sån körning om man så säger, men lilla Kerstin blev så till sig över alla de underbara skatter som tornade upp sig på bord, stolar och bänkar på gator, torg, trottoarer, garageuppfarter och trädgårdar i denna stad att blotta åsynen fick henne att lägga in överväxeln, strunta i sömnen och börja handla direkt.
Återkommer i veckan om dessa skatter. Kanske med en och annan bild också. Kan även bli lite mer än franska rariteter. Dotera tänkte även ta en liten sväng på den franska landsbygden samt Belgien och Holland runt på vägen hem??!!

"...mormor....mormor...MORMOR...!!!!!!
Sorry kära vänner, gossarna kallar, jag måste dra!

Marie

Nu åker innanfönstren i

Då är det så att hösten oåterkalleligt än en gång är här.
JIPPI!! säger jag då.

Hösten är och kommer alltid att vara min absoluta favorit bland årstiderna. Jag har förmodligen inte alla flingor i paketet men jag gillar den svala luften, frostiga morgnar, mörka kvällar och att man äntligen slipper att sitta ute och fika och slåss med mygg, getingar och andra otäcka kliande kryp.
Sen kan det förstås vara trevligt att just sitta ute och fika, på hemtovat sittunderlag, med hemstickade torgvantar, hemstickad luva och invirad i hemstickad sjal, när kylan biter i näsan.

Det gillar jag!

Att sen få gå in och krypa upp i fåtöljen iförd goaste hemstickade raggisarna, invirad i goaste hemstickade pläden och lyssna till brasans knastrande i kaminen och njuta av en härligt långsam stickning, till ett antal levande ljus som enda ljuskälla, då är lyckan fullkomlig.

Vad är det för fel på hösten och vintern egentligen? Varför SKA vi svenskar inte gilla höst och vinter som det trots allt är allra mest av på våra breddgrader? Jag har alltid undrat och kommer aldrig underfund med varför tv-meteorologerna ALLTID säger risk för regn och snö - men solchanser. Varför är det ALDRIG regn- och snöchans och risk för sol (som ur hälsosynpunkt dessutom är betydligt farligare än det förstnämnda för oss nordbor)?
Undrar just om folket i ekvatorialländerna inte heller får gilla sitt klimat, utan enligt den allmänt gällande numera politiskt korrekta åsikten man måste anamma för att inte sticka ut ur mängden (ajajaj, rackarns livsfarligt helt enkelt!!!) och betraktas som konstig alltså måste tycka att det är för varmt och allmänt trist och tråkigt när den f-ade solen skiner hela tiden.

Eller?

Okej, jag vet att jag är inte politiskt korrekt vad gäller tyckande-om-väder-och-årstider-i-Sverige. Men jag väljer att vara kärringen mot strömmen - och står för det.
Vad jag egentligen skulle komma fram till med detta dravel var att nu äntligen är det höst och alltså dags att sätta i innanfönstren.

Vaddå för nåt...??


Så här såg vårt hus ut 1996 när vi grep oss verket an...

...och så här ser det ut anno 2009 (och nu är det dags att börja om på vissa delar).

Innanfönster är löstagbara fönster som sätts i på hösten och plockas ur på våren när utomhustemperaturen så medger. Ett gammalt väl beprövat system när det inte fanns kopplade dubbelfönster eller treglasvarianten. Ett system som vi valt att behålla när vi renoverade vårt 100-åriga hus - och satsade på att i möjligaste mån återställa huset till det ålderdomligt charmiga skick det hade under fornstora dar.


Skittråkig stickning jag för tillfället ägnar två timmar om dagen åt eftersom jag inte orkade göra till alla fönster i fjol.

Löstagbara innanfönster gör att det drar lite ibland, men det luftar också huset på ett bra sätt och håller fukt och mögel borta. För att suga upp kondens och isolera mot kyla lade man förr i tiden fönstervadd eller vitmossa emellan rutorna. Jag har hittat på en egen variant som fungerar utmärkt. Nämligen tovade remsor. Hemskt tråkiga att sticka, hemskt fina när allt ligger på plats och fönstren är stängda för vintern.





Ullen håller draget stången och absorberar kondensen med ett slurp. Och lite extra dekoration skadar ju inte heller ifråga om små röda detaljer och lite lav från ekarna i trädgårn - bara för syns skull.



Måste även visa upp veckans loppisfynd. Tänk er den kvinna som knåpat med detta enormt tidskrävande handarbete. Ett konstnärligt verk i ull av yppersta klass med omsorgsfullt fästa trådar och osynliga sömmar. Ett arbete med massor av kärlek invirkat i och som vårdats i åratal - och till slut dumpades på en loppis med prislappen 50 spänn.

Hon skulle vända sig i graven.

Marie

Täckelsen av för hemliga projekt

Tänk ändå vad glad - rent ut sagt överlycklig - man blir av att göra andra glada!
Många var det som uppskattade mönstret på lintrasan och jag känner mig alldeles överväldigad av alla fina kommentarer och tack jag fick på det inlägget.
Tack själva alla ni underbara intresserade bloggläsare! Snart diskar vi kanske alla med hemgjord lintrasa och Vettex och dom andra kan slänga sig i väggen så det bara skvätter om det (gud va' fyndigt, hehe).



Idag har jag även äntligen den äran att få visa upp augusti månads hemliga stickprojekt som här tidigare antytts om. För nu har båda döttrarna fyllt år - 25 respektive 30 (jisses har jag så gamla barn, själv platsar jag väl förmodligen då under kategorin antikviteter) - och båda döttrarna har fått hålla till godo med hemstickat - vare sig dom gillar det eller inte. För har man en stickande styvmor/mor så får man skylla sig själv om man ens råkar andas om något litet man skulle kunna tänka sig. Säger man det bara för att vara snäll - så tja...då får man också skylla sig själv. För styvmor/mor tar ju di små töserna på orden med största allvar.



Sen är det kanske inte fy skam ändå att få ett par handstickade benvärmare i ull med flätor eller en dito mohairsjal i spetsmönster - fastän maken frågade när presenter kom på tal till de små liven om de "bara" skulle få de där stickade sakerna!!???

BARA!!!

Oh, tur att han är karl och inget begriper på stickfronten.
Att jag suttit och maratonstickat dag och natt för att få presenterna klara till den 29 augusti - när den stora logfesten gick av stapeln här på gården med inbyggt födelsedagsfirande x 2 och 43 gäster - har han tydligen inte noterat.
Mönstret till benvärmarna är Garnstudios och finns HÄR. Garnet jag använde har jag tappat bort banderollen till i vanlig ordning men det är ett superwashbehandlat garn - eftersom benvärmare liksom sitter oerhört nära jorden och därmed kan bli lortiga och lätt måste kunna tvättas upp i maskin. Men jag har gjort ett par likadana tidigare till en då 30-årig dotter - nämen va' f-n, det var ju två år sen, alltså ÄR jag antik!! - och den gången stickade jag dem i Juvel.



Sjalen är stickad i Parisienne Kid Mohair (gick åt ca 60 gram) som jag köpt från Garnkorgen - en fantastisk butik som jag förstås inte borde göra reklam för eftersom jag inte får betalt för det, men det skiter jag i, för butiksinnehavare Maria har tagit sig tid och svarat på mina mail och sånt personligt bemötande är absolut värt lite gratisreklam. Grunden till mönstret är Garnstudios - hittas HÄR - men eftersom jag stickade i "fel" garn och på "fel" stickor - rundsticka nr 6 för spetsarbeten, som jag också köpt från Garnkorgen - så fick jag göra om det lite och stuva om och hoppa över bland mönsterrapporterna. Det tog ca fem hela arbetsdagar att få den klar bör väl tilläggas.





Sjalen blev ungefär lika skir som ett spindelnät och därmed omöjlig att fotografera trots att jag blockade den på grönt underlag. Kanske kan lilla dottern som är en superfotograf fixa till bättre bilder med sin värstingkamera?
Hallå lilla Kerstin, du har härmed ett oavlönat fotouppdrag. Mina bloggvänner vill nämligen se din sjal ur ett icke klåparaktigt perspektiv!!!
NU!!

Marie

Mönster på lintrasan

Lintrasa stickad i vriden resår.

Det hör till god ton att svara på frågor. Det vet väl en väluppfostrad flicka som jag. Ändå har jag inte svarat på era frågor kära vänner om de stickade disktrasorna. Därför att jag helt enkelt inte haft tid. Har varit upptagen med att sticka! Men här kommer en liten beskrivning för alla disktrasesticksugna.

Garnet heter kort och gott "Lin" och kommer från Yllet. Det är ett grovt lingarn i 100 g härvor. Finns i massor av fina färger och jag köper mitt i en lokal garnbutik, men det kan förmodligen även köpas direkt från Yllet (www.yllet.com). Kostar runt 130 kronor härvan och man får ut ungefär fyra och en halv disktrasa på ett hekto.
Mönstret till trasorna har jag gjort själv - men förmodligen finns det tusen personer till som stickar exakt likadana. Men så länge vi inte vet om varann så titulerar vi väl oss som designer allihopa.

Grunden är 38-42 maskor på korta trästickor 2,5 (ta inte metallstickor för garnet är hårt och oföljsamt och trillar av direkt). Mönstret varierar jag efter dagens humör och lust. Men 3 maskor i vardera sida stickar jag alltid räta för att få en snygg kant. Och så gör jag sista maskan på varje varv avig och första maskan rät. Det tycker jag blir bäst.

Mitt favvomönster = vriden resår:

Lägg upp 38 maskor och sticka 4 räta varv. Upprepa därefter - innanför de tre kantmaskorna i var sida - 4 räta, 4 aviga, i 4 varv. På det 5 varvet förskjuts mönstret (innanför kantmaskorna) en maska, alltså varvet börjar med 1 avig och fortsätter sedan med 4 räta, 4 aviga. Efter 4 varv förskjuts mönstret ytterligare 1 maska och börjar då alltså med 2 aviga och fortsätter sedan som förut med 4 räta, 4 aviga, i 4 varv. Denna förskjutning upprepas vart 5 varv tills trasan mäter 20 cm. Avsluta med 4 varv rätstickning och virka en liten ögla på 12 luftmaskor innan du fäster garnet.

Trasan är nu som en väl urvriden sådan. Men en spraydusch med vatten och blockning råder bot på det problemet.

Good luck!

Marie

Det gnällde och det gnall...

Så vacker som den här - som växt upp alldeles av sig själv utan att någon bett om det, i den gamla betonggrunden efter vedskjulet som revs i våras - blev jag kanske inte...

Idag gjorde jag mig vacker redan i arla morgonstund. Sotarn var på ju väg.
Han var emellertid inte så vacker när han väl kom, så det var onödig fåfänga.
Men jag ska ju på spelning med nyckelharpsgänget i afton och då är det ju kul om man åtminstone ser ut som man är vaken.


Gamle Svarten - tjugoårig skönhet som inte vill vara med på noterna längre

Spelningen i lördags gick dock direkt åt pipsvängen. Bästa-gåborts-harpan Siri vägrade vara med på noterna redan på förmiddagen. Hon som inte varit med i gamet så länge kände av den fuktiga väderleken och fick lämnas hemma. Istället fick härdade gamle Svarten hivas ned från väggen och brutalt väckas upp ur sin törnrosasömn. Gamle Svarten var dock uppenbarligen inte heller med på noterna, protesterade högljutt mot den hårdhänta behandlingen och bar sig sedan allmänt illa åt hela eftermiddagen. Jag fick stämma om efter varannan låt och spelledaren - och övriga medspelmän - blev lindrigt sagt mer än irriterade över kärringens manövrar. Koncentrationen smulades gradvis sönder och till slut spelade jag mer fel än rätt.

Efter två timmars underhållning av en turligt nog lomhörd publik i 80-årsåldern - som ändå inte hörde att det gnällde och gnall i dissonans - så var spelledaren i upplösningstillstånd...
Nä, skojar bara!
Han har tålamod som en snigel som ska passera E20 och tyckte väl mest att jag ställde för stora krav på mig själv när jag ilsken och besviken packade ned gamle Svarten i sin låda med en smäll och muttrade nåt i stil med att "du-får-aldrig-mer-åka-med-på-nånting-din-j..la-pensionär" och "jag-ska-sluta-spela-för-jag-är-ändå-värdelös-trots-tjugo-års-träning!"


Lilla nytillverkade Siri - ljus och drillande i tonen, tyvärr lite krasslig just nu i den fuktiga väderleken

Idag ska jag återupprätta det anseendet.
Idag får lilla bruna och nytillverkade Siri åka med - trots att hon är lite krasslig (en knaver - som betyder tangent på nyckelharpsspråk - fastnar för att träet svällt av luftfuktigheten). Tjugoårige gamle Svarten har redan somnat om och får väl hänga där på väggen och sura resten av sitt liv då. Han är ju i alla fall snygg att se på. Tänkte ett tag sälja honom - han är faktiskt nyrenoverad och ansiktslyft - men bara jag tänkte tanken så gick en av hans nya strängar bums av i protest så det får väl vara med den saken.

Har jag då stickat något den senaste veckan? Både ja och nej. Har ett hemligt maratonprojekt på gång som ej kan visas upp i detta media ännu. Kommer dock vad det lider. Ett par, tre eller fyra disktrasor i Yllets lin kan jag väl i alla fall stoltsera med att ha hunnit med vid sidan av så att säga. Och här är dom:





Mästerfotografen heter Kerstin och är min dotter..."äpplet faller...", tja ni vet!

Marie

"När Gud stänger en dörr..."

Inte roligt alls blev det när dottern och jag fick för oss att vi skulle ställa till med butik i butiken i vår gemensamma lilla textilateljé. Mitt arbetsträningsprojekt gick omgående upp i rök - eller snarare i ett moln av mögelsporer. Giftigt, illaluktande och ÄCKLIGT!!

Det var nämligen så att dotterns lilla webbbutik Syster Grön - som jag förstås gör hejdlös reklam för här i spalten till höger eftersom jag deltar med allehanda stickat, virkat och tovat samt gärna åker med på inköpsresor och snokar upp godsaker till vintagesortimentet - skulle utökas med en riktig butiksdel som folk och fä på shoppinghumör kunde komma in i och förföras av de sköna tingen som där skulle pryda hyllor, skåp, korgar och lådor. Öppet ett par timmar om dagen när folk slutat jobbet och åkte till den stora matbutiken som ligger granne med vår ateljé.
Lagom mycket öppet för att jag skulle klara av jobbet.

Visionen var att butiken skulle inredas i ateljén som då skulle delas av på mitten med en rejäl köpmansdisk i gammal stil (dessbättre ännu ej inköpt) och i den bakre delen av lokalen skulle vi kunna sitta och arbeta med vårt textila hantverk så att kunderna kunde se hur vantar, sockar, gardiner, stolsdynor och annat smått och gott som här produceras växte fram.

Det sket sig!!

När vi började röja på allvar inför ommöbleringen och flyttade undan en byrå så vällde en veritabel armé av äckliga "husdjur" fram. Tusenfotingar, gråsuggor och spindlar spred sig från byråns bakre regioner med vindens hastighet över ateljégolvet. Vi hojade och skrek, bankade och slog med skor och allehanda tillhyggen för att raskt mörda styggelsen...och när vi genomsvettiga studerade det blodiga slagfältet och den lilla "ladugård" som hyst kreaturen rann liksom lusten att göra något mer i denna lokal av som ketchupen på varmkorven.

Mögel, mögel och åter mögel på hela väggen och utmed golvet.


Tycker ni det här ser ut som "kalk"...?

Hyresvärden kontaktades omgående och föreslog värmefläktar och...
EN OMMÅLNING!!!
...samt att det var då visst inte mögel - utan helt enkelt lite vanlig kalk som trängt ut från betongväggen (!!!???)

J-la idiot! Ta bort mögel med målarfärg. Den metoden verkar det dessvärre som han redan prövat ett antal gånger - för mögel kommer ofelbart tillbaka efter x antal månader. Och lokalen var ju "nyrenoverad" när vi hyrde den i slutet av förra året.
Där fick vi plötsligt förklaringen till det - och till den märliga lukt som då och då lagt sig under taket och som vi trott komma från golvbrunnen och ett glappande vattenlås.
Pyttsan heller!
Vår mysiga ateljé där idéerna sprutat, där vi träffats ibland halva släkten och käkat lunch och umgåtts bland tyger, garn, pärlor och lakan finns inte längre. Det är sorgligt, men vi törs inte vara där i mögelsporerna och nästa vecka flyttar vi ut hela rasket.

Och vad gör då hyresvärden åt saken undrar ni nu?
Tja, han beter sig som nedanstående söta cykelslang som jag mötte på skogspromenaden idag.



Mmm, just det! Slingrar sig som en orm. Skillnaden är bara att han inte är
ETT DUGG SÖT!!

Juristen i familjen har kopplats in på fallet eftersom "the snake" inte vill lösa oss från hyreskontraktet med mindre än ett halvår. Men som min alltid lika positiva dotter säger som aldrig deppar ihop för småskit:
"När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster istället - det gäller bara att hitta det!"
Hoppas vi hittar det snart - för jag vill inte delta i nåt konstruerat arbetslöshetsprojekt för långtidssjukskrivna. Jag vill arbetsträna med det jag tycker är roligt, nåt jag valt själv, en egen idé - som leder framåt.
Sånt här till exempel:



Från början en inkaluva av restgarner som blev för stor - och alldeles för liten när den åkt runt i tvättmaskinen. Ut kom en...en...liten kruka!



Sittunderlaget i Eskimo- och Puddelrester blev dock exakt som jag tänkt.

Liksom finsockarna i eco-bomull.

Och på lördag ska jag spela nyckelharpa med "mitt" spelmanslag - inför publik.
Det är riktigt ROLIGT!!

Marie

Laddad urladdning

Jag hade gjort mig vacker - så gott det nu går - sprayat det ostyriga halmtaket, klätt på mig lediga kläder passande för en dag på galejan, bytt skor femtielva gånger, provat ut lämplig handväska som rymde precis det som behövdes...och laddat batteriet i kameran.

Jag var laddad för MÖHIPPA! för mi kära lella sônakvenna (svärdotter på svenska).

Det var inte gamla Bettan!

Vjon...vjon.....vjo......vj.....v.......klick.........klick......sa det under huven när jag vred om startnyckeln. Sedan blev allt tyst.
Och stilla.
Som på en kyrkogård.
Bara vindens susande i de gamla ekarna och en skata som retade arrendatorns katt hördes över gårdstunet.

Gamla Bettan hade dött.

IGEN!!

H--es, f--ade, j--la SKIT. INTE NU!!!!

Maken var på jobb sex mil bort. Arrendatorn var på tröskning sex kilometer bort. Näst närmaste granne for förbi i 180 knyck med blicken tomt stirrande i fjärran och var sextio mil bort innan jag ens hann få upp näven. Och absolut inte enda bil till kom förbi på hela dagen (annars brukar det fara förbi en i kvarten).

Jag fick vackert lomma in igen med mitt hårdsprayade halmtak, mascaran redan på väg ned mot hakan efter vansinnesutbrottet, handväskan hängande på sniskan och en sko tappade jag när jag trampade snett på de förbannade kalkstensplattorna som nån idiot lagt ut utan en tanke på att de skulle ligga jämnhögt. Bara det blev ett snyggt mönster tyckte plattläggaridioten (jag förstås!).

Dagen fick ägnas åt detta istället:



I veckan far de iväg till Stickhjälpen.
Om gamla Bettan behagar starta förstås så jag kan ta mig till Posten.
(För en månad sedan fick hon ny kylare och nya slangar och klämmor överallt för minst 500 spänn. Nu har hon även fått nytt batteri för 1100 pix. Leker hon död en gång till så blir det skroten. Och hon ska hårdhänt slaktas innan och alla delar som går att sälja ska säljas. Fast det vet hon förstås inte om än så vi talar lite tyst om det!).

En som tydligen inte missade partyt var i alla fall den här grabben:


Good lord, jag skulle aldrig tagit den där sista...uhhhianemej vilken fest...tur jag hann innan för dörr'n innan jag kranade i alla fall!!

Marie

Sövande sysselsättning

Resultatet av första spinnförsöket.


Kardfloret sitter fint i kakburken jag fått från Stickat & sånt av CL.

Spinnrocken går för fullt och jag har inte tid med något annat. Igår glömde jag till exempel totalt bort att maken brukar komma hem vid tretiden och är hungrig. Väldigt hungrig efter åtta timmars slit och släp för brödfödan. Själv hade jag också en konstig känsla i magen men kunde inte tolka signalen eftersom hjärnan var full med ull.
Avsaknad av MAT!
Fick snabbt röra ihop nåt obeskrivligt från allehanda byttor i kylen. Förbaskat också. Hålla på med sånt strunt när det finns såna viktiga saker som att spinna. En hel spole full. Med ljusgrått underbart knöligt "garn".


Andra försöket i spinneriets mysterier.


Konstiga mojängen är utmärkt att spänna upp garnet på - fast jag vet förstås inte om det är så här man gör, d v s lindar på, blöter ned och låter torka i spänn några dagar.

Efter avklarat födointag ville maken kolla in hur det gick till när jag skapade. Det tog exakt två minuter så sov karln som en stock! högljutt snarkande. Någon timma senare kom han vinglande upp ur John Blunds värld och konstaterade aningen förvirrat att det där ljudet från spinnrocken var visst "lite sövande..."
Sicken gulleplutt han är!

Får väl även visa (ouii...utan hans vetskap...) när gulleplutten i helgen tillsammans med hustru, syster och svåger fick för sig att åka rysligt långt hemifrån för att en gång till få se havet innan vi dog. Att det var badväder hade vi inlandsbor inte riktigt kläm på så baddräkter fanns ej med i bagaget. Men maken löste det problemet på sitt eget lilla vis.
Och så här gör en äkta slättabonde när han badar i havet:



Det vill säga kavlar upp ärmarna på flanellskortan, knäpper upp en knapp extra i halsen. Stegar iväg med skor och strumpor på ut till vattenbrynet och...doppar händerna!
Undertecknad hade kjol på och tog sig ända ut till knähöjd - utan skor. Det finns även bilder på det men de lämpar sig ej för visning i detta forum. En kritvit strandad val i illgrön kjol uppdragen till armhålorna kan få bloggbesökare att kräkas eller ännu värre aldrig återvända, så den bilden - som maken tyckte var fin!!?? - visar jag INTE.

Däremot kan jag visa den här bilden på min andra stolthet, näst efter maken. Fale Artut framställde en önskan om att få se fler bilder på den bruna skönheten och här är han:



Gösta - fyraårig Australian shepherd med nerver av stål. Bastant, lugn, klok och tålmodig. Samt en vakthund av mått, släpper ingen okänd över bron.
Att man kunde spinna något vackert av hans päls hade jag inte en tanke på förrän Fale Artut tipsade om det. Hade jag tänkt på det så hade de två bärkassarna med ull jag kammade av honom för en månad sedan suttit i spinnrocken nu istället för på sophögen.

Marie

Och VINNAREN är...

Många var det som ville tävla i mormors lilla bod. Och jag är alldeles överväldigad! Trodde väl kanske att nån ville vara med.
Men aldrig i livet att hela 48 stycken skulle hitta hit.

Tack till alla er fina och trevliga kvinnor - för det finns nämligen inte en enda med snopp som ställt upp (oops...där slant det lite på tangentbordet??!).




Lille Eskil som redan tidigare i veckan fått det ärorika uppdraget som vinstförrättare - och jobbat stenhårt på attityden - fick emellertid scenskräck när uppdraget skulle verkställas och smet bakom huset med svansen mellan benen.
Puts väck bara!
Så storebror Gösta fick göra en brandkårsutryckning och fixa till vinstlotten.

Den blev lite knölig...men...

...VINNAREN ÄR...



In-Knit!!!!

Som i sin kommentar skrev att hoppet är det sista som lämnar människan samt helst önskade sig garnet om hon vann. Hädanefter ombedes In-knit att lita på sin tur.

Men...när vinnaren var dragen och fotoblixtarna slocknat dök plötsligt den lille svartvite upp från ingenstans igen och proklamerade med hög svansföring och uppblåst nos att någon tagit hans uppdrag ifrån honom och att om inte saker och ting snarast ställdes till rätta och han återfick hedern skulle allehanda hemskheter hända...som en stor stinkande hög på fina trasmattan i glasverandan...bästa skon söndertuggad...eller ännu värre:
bojkott av allt GOS!!

Grrrr!!!!

Så han fick väl dra ännu en vinnare då! för husfridens skull.



Den lappen blev minst lika knölig!

Och VINNARE NR 2 blev...



Agneta!!!

...som tog hem garnvindan.

Grattis!! och välkomna tillbaka allesammans.
Nu har ju även jag fått en hel drös nya intressanta bloggar att läsa.

(Agneta och In-knit får nu maila namn och adress till mig så kommer vinsterna med det raskaste på posten)

Marie

Trängsel i brevlådan

Solen skiner och jag borde vara ute och göra allt annat än sitta inomhus med datorn i knät och skriva strunt. Men jag som är utbränd och vidbränd, arbetslös, orkeslös och värdelös (på arbetsmarknaden) leker att jag jobbar och försöker hålla hjärnan i trim så den inte somnar in för gott inbäddad i alla nystan, garnhärvor och kardflor som den senaste tiden fyllt på de redan proppfulla utrymmena för dylika saker som jag har i mitt hem.



Senaste godsakerna som kom på posten var de här ljuvliga härvorna, handfärgade av kvinnan bakom bloggen Stickat och sånt av CL (som ni absolut ska läsa om ni inte redan gjort det) tillsammans med den här...



Samma kvinna har pejlat in att jag gillar gula emaljerade kärl av alla sorter och snurrat runt på loppisar i norr och helt osjälviskt fyndat åt MIG!!! Åh, jag älskar internet och den fantastiska kommunikationskanal det är, utan att man ens behöver lyfta på arslet och gå ur soffan!



Kolla in det lilla präglade märket på locket...



...och det på insidan fasttejpade tipset på vad man ska fylla burken med.
Fast jag tänker nog ha garn i den förstås.
Nyspunnet kanske?



Hmm, kolla bara vad mormor åstadkommit i sin lilla bod.
Knöligt, tovigt, trassligt, ihopskarvat och det fulaste som skapats sen Gud tillverkade marulken...men det är trots allt JAG SJÄLV som gjort det!!! Och jag är mycket nöjd över den prestationen, helt utan förkunskaper får jag väl tillägga då för nytillkomna läsare...som genast ombedes att titta i några tidigare inlägg för att förstå.



Lantbrevbäraren har aldrig levererat så många paket och aviseringar om paket i vår brevlåda som den senaste tiden och snart får väl jag betala för extra däckslitage. Även det här kom med posten i förra veckan när bytesaffär nummer två gick i lås. Denna gång från Heléne nånstans därute i Sverige.

Så nu är mormor även utrustad med glitter och glamour när hon sitter där vid sin spinnrock och tillverkar det gräsligaste garn mänskligheten skådat i rött, grönt, vitt och grått (har inga bilder på det kardfloret ännu, batteriet är slut i kameran och jag hittar inte laddaren).

Förresten! Här ser ni killen som på söndag får den stora äran att dra vinnaren i min lilla TÄVLING.

Marie

TÄVLING!!! i mormors bod

Tack alla kära bloggvänner och -läsare för tipsen om hur man spinner. Youtube var en klar hit, här fanns hur mycket som helst. Och Margita får ett extra tack som även visste vad den stora bruna tingesten (se tidigare blogginlägg) ska användas till. Tydligen ett helt rätt komplement till spinnrocken utan att jag förstod riktigt vad det var jag köpte.

Vad jag även noterat är att ni kära vänner som jag inte känner har varit så flitiga besökare på min blogg att räknaren skenat iväg till

1 000 besök!

Det ska vi förstås fira!

Och jag gör väl som alla andra gör här i bloggvärlden då - arrangerar en liten utlottning som tack för att ni orkar läsa mitt babbel.

Vill du vara med och tävla så skriv en kommentar till detta inlägg.
Och glöm inte att uppge vilken av vinsterna du vill ha:

Två nystan svart/grå/naturmelerad Fabel från Drops (jättebra sockgarn!) eller den lilla garnvindan.

Du som inte har nån blogg måste även lämna din mailadress i kommentaren så att jag kan hitta dig om det blir du som vinner.

Tanka gärna hem bilden nedan till din blogg också och länka så blir jag riktigt glad.



Den 9 augusti drar jag vinnaren!!!

Marie

En spinnrock och sex garnvindor

"...för den 25:e smäller det...då finns det ingen som tar en, man är kung, kung, kung i ba...

...loppisen!"

Mmm...det gick åt några spänn (sisådär en fjärdedel av månadens sjukersättning) när en sedan länge nedlagd lanthandel i en grannby återuppstod för ett par dagar. Den pyttelilla annonsen hade inte undgått min vältränade loppis-näsa och jag var först på plats denna dag. Huset såg risigt och obebott ut, öde med igenväxt gårdsplan.Men en textad skylt på den stora oxeln i porten förtäljde att här var det.
Jag styrde upp gamla Bettan (risig 20-årig Volvo, ful som stryk, går som en klocka) framför trappen och skulle precis knacka på när den forna lanthandelsinnehavaren gläntade på den blå dörren.
- Jag såg dig allt, jag var däruppe. Trodde kanske inte det skulle komma några kunder idag.

Jag fick en hel timma ensam med den 80-åriga ladyn som drivit butiken tillsammans med maken sedan ungdomen, men tvingats lägga ned när tågen slutade stanna, stationen revs och kunderna försvann.
Damen sprang som en skållad råtta hit och dit och dök in och ut genom dörrar och draperier och kom fram med den ena godbiten efter den andra så fort jag bara andades om nån pryl jag skulle vilja ha.
Den gamla butiken var en GULDGRUVA, för personer som jag som är galna i gamla ting.
Och det blev dyrt, jag hade inte mage att pruta med den underbara damen som medan hon plockade i sina saker berättade sitt livs historia och avslöjade sina framtidsvisioner för mig.
Fast egentligen var det nog billigt, jag fick faktiskt VÄLDIGT MYCKET för 1600 spänn.
Och framförallt fick jag äntligen tag på precis det jag letat efter i månader.



En gammal, hel och fungerande SPINNROCK, tillverkad i Borås på beställning 1947 och mycket lite använd, av butiksinnehavarens mor.


På toppen lägger man nystanet om man behöver gå ifrån en stund...

Och en likaledes GARNVINDA, eller några stycken...


Minivarianten

Jag vill inte ha nya grejer och de här var perfekta. Nu blev det kanske lite för mycket av den sistnämnda varan för köpgalna Marie. Det åkte nämligen med SEX stycken garnvindor hem. Tre stora, två små och en jättelik och helt unik tingest på ben, daterad 1897. Vi - jag och damen - trodde i alla fall att det var en garnvinda.


Unik tingest, daterad 14/4 1897


Den översta trissan är flyttbar i höjdled för att passa olika stora härvor.

Men jag kunde inte låta bli. De var ju helt nya, om än 40 år gamla, och damen hämtade dom nånstans i butikens inre. Den ena var till och med prismärkt med 3 kronor och 45 öre!? Och vad beträffar utformningen har tiderna inte förändrats. Jag kollade på en ny för en tid sedan. Den var konstruerad exakt likadant.

Nu återstår bara en liten detalj vad gäller spinnrocken - som jag är så glad över att jag knappt kunnat sova i natt och mer eller mindre hoppade ur sängen i arla morgonstund för att få leka med.

Hur gör man??

I väntan på svar går jag ut och plockar lite krusbär.

Marie

Vilt tumult utbröt...

Det är mycket nu!
Yemenvästar, disktrasor, armband...och ett hemligt projekt.


Hemligt projekt!

Och jag har faktiskt varit lite justerad ett par dagar. Drattade på öronen ute i trädgården i söndags kväll och sen har det gjort ont, väldigt ont.
I benet.

Denna olyckans vecka - som tidigare här redogjorts för - slutade i storartad stil med en vurpa av elegantaste sort. Modell dubbel mollbergare med skruv.
Två glada fyrbenta ynglingar lekte tafatt runt huset. Kom farande runt stugknuten i full karriär...och där stod matte hux flux! Intet ont anande, på väg att vattna tomatplantorna.
Den skojiga leken tog slut nånstans i vänster knäveck på ovannämnda tomatvattnare, som stöp som en fura förstås.
Samtidigt kom maken runt stugknuten efter närgången inspektion av hallonsnåret och...tja...synen som mötte honom måste varit obetalbar.


Saknas på bilden gör matte...

I en enda hög och under vilt tumult befann sig en stor brun jycke, en lite mindre svartvit jycke, åtta ben som for åt alla håll, två svansar, mycket päls...och en vilt fäktande hustru...underst i högen.

- Vad gör du? leker ni? undrade maken.
- GÖR! LEKER!!! Det gör j---ligt ont ska jag tala om för dig och nu har det GÅTT AV NÅT HÄR, skrek undertecknad i falsett och försökte hålla ihop vänster ben i bästa fotbollspelare-skadad-på-plan-stil.
Fick till och med ligga kvar där på gräset en bra stund i bästa fotbollspelare-skadad-på-plan-stil och lugna ned mig eftersom jag var säker på att knät gått av, om nu ett knä kan gå av, och hann förstås tänka på alla gräsliga operationer, gips och andra hemskheter som nu väntade.
Fast...sjukskriven är jag ju redan och gipset skulle förstås visa att jag verkligen ÄR sjuk...hm...kanske inte så dumt i alla fall!

Efter att maken hjälpt mig upp och in...så avvek blodet från huvudet så att säga. Svimmar väldigt lätt nuförtiden. Och luttrad make greppade omedelbart mobilen och sa iskallt:
- Ska jag ringa ambulansen?
Han är liksom van. Har fått ringa tut-tut-bilen ett par gånger det senaste året åt sin sjukliga maka. Och nu har han slutat dribbla med sjukvårdsrådgivning och annat trams och går direkt på pudelns kärna.
AMBULANSEN!

Det behövdes ingen ambulans. Kärringen stapplade upp efter en stund, med en spännande gröngul färg i ansiktet (sa maken)...och idag är det redan bra i benet.
Som tröst tillbringade jag en heldag igår hos bästa väninnan som pysslade om vraket med massor av fikabröd, mat, dessert och kaffe.
Och läkande skvaller!!



Men jag har faktiskt stickat också.
En Yemenväst till har blivit klar - tänkte göra ett par mössor och tubsockor också efter eget huvud. Återkommer med det projektet - och ett par disktrasor.

Marie

Snabelmonstret härjade fritt

Kan berätta att resten av dagen förlöpte i samma tecken som nedanstående inlägg.
Alltså: JAG BORDE ALDRIG GÅTT UR SÄNGEN!

Fick ta fram dammsugaren efter "trafikolyckan" i hallen, och när jag ändå var igång med snabelmonstret så var det väl lika bra att leka husmor och fortsätta städa då. Hundhåren - eller rättare tussarna, stora som hundvalpar - hade samlats till små och större morrande högar i hörnen. Och visat tänderna varje gång jag gått förbi med sticket i högsta hugg den senaste veckan. Men nu skulle de upp! Och det med besked.

Det olyckades förstås.

Skulle ta lite i fönstret där också, vid stickhörnan, där det låg ett par döa flugor...eller fjorton sisådär...och i ett nafs bara, så slurpade monstret även i sig ALLA MINA STICKMARKÖRER!!!! som råkade ligga i en liten ask som nån idiot glömt att sätta på locket på!
Nåja nu var det bara såna där tråkiga gemliknande historier i plast, så skadan var väl inte så stor. Och aldrig att jag ger mig i och gräver i den äckliga dammpåsen och letar rätt på dem. Uschianna!!


Tänkbart bytesobjekt nr 1.

Stickad disktrasa i Yllets lingarn: lila, roströd, blå eller petrol.

Nån som har nya, snyggare att sälja, kanske?
Eller nån liten bytesaffär. Var ju luckrativ business tidigare i veckan.
Tack förresten Margita för den fina "reklamen" för min blogg, på din blogg!


Tänkbart bytesobjekt nr 2.

Virkat armband i bomullsgarn, valfri färg.

Mer galet ilsken blev jag när jag även upptäckte att det gått åt skogen med Herman. Herman var min surdeg som jag fått av käraste svägerskan, och stod på tillväxt för bakning av god kaka i helgen. När jag gläntade på locket denna olyckliga dag för att pyssla om honom så vad skådar mitt norra öga?
Västergötlands största, äckligaste grönblåa spyfluga ligger på rygg mitt i smeten och gonar sig, stupfull av för mycket jäst "dryck".
Hela härligheten åkte raskt ned i sophinken...och vid denna lätta böjning brakade det till nånstans i akterpartiet på husmor...och plötsligt gapade ett stort hål i ändan där tidigare en söm varit.

Suck! Sy är inte min grej liksom. Senaste försöket slutade i att maken bara fick i det ena benet när jag "lagat" hans arbetsbyxor.


Bullar som skulle fått sällskap av surdegskaka i helgen.

Så blev nu inte fallet.

Marie

Borde aldrig gått ur sängen...

Jaha, nu har det hänt nåt här! Den där rutan med bloggintresserade, där jag faktiskt råkade ha TRE stycken är plötsligt tom!!??

Är det ingen som vill följa min blogg längre?
Buuuhuuu...! Snyft...
Eller har jag i min iver ställt till nåt? Jag verkar i vart fall inte ha förmågan att rätta till det. Hur jag än mixtrar i layoutdelen och alla andra konstiga inställningar så är och förblir den där j-la rutan TOM!

HJÄLP MIG DÅ...NÅN!

Kanske skulle man inte ens gått ur sängen en sån här dag. Titta bara på nedanstående elände:


Attans....!

Lille Eskils dåd förstås.
Hade ändå inget annat att göra imorse medan matte läste tidningen. Och så blåste det lite och den där illgröna goa grejen som han spanat in på hatthyllan i evigheter landade äntligen mitt framför nosen. Var väl meningen att den skulle få tuggas på då så klart. Precis som allt annat som råkar landa framför nosen...som träskor, mobiltelefoner, hårborstar, garnnystan...


F-låt, det bara blev så....!

Matte som försöker se det goda i allting blev förstås jätteglad över att hon nu ÄNTLIGEN får en anledning att sticka något.
En stjärtvärmare.
I ullgarn - som jag har 20 nystan av i "fel" färg och ändå inte vet vad jag ska göra med.
Som sedan tovas i tvättmaskin.



Blir finemang det!
Hade ändå inget annat att göra...

Marie

Första Yemenvästen klar

Då var den klar. Den första Yemenvästen.
Men bilden ljuger. Den är inte blå nedtill, utan mörkt lila. Går inte att få min kamera att förstå den färgen.
Men hu va tråkigt det är att sy ihop. Det har alltid varit min fasa och många, många alster har blivit liggande längst ned i stickelådan på grund av att det är så förbaskat tråkigt att montera dem. Och så småningom har jag matat soptunnan med handarbetet istället.
Har bestämt att nästa väst - som förmodligen blir gul eller grön för det har jag mycket av - ska göras enligt Mias fantastiska modell:
Rundsticka och ihopstickning på axlarna.
Tack Mia, en fullkomligt briljant idé för oss som HATAR att montera.

Marie

Bytt, bytt, kommer aldrig igen...

Titta vad jag fick med posten:


Indiskt silkesgarn av restprodukt vid saritillverkning

Paketet kom från Margita och innehöll som synes min favvopryl - GARN.
Behöver jag berätta att jag gosade med det i nästan en timma, höll upp det mot ljuset, sprang runt med härvorna och placerade ut dem lite varstans inomhus och utomhus och njöt av lystern. Klämde på den underbart ojämnt spunna kvalitén och nosade i det härliga silket.

Arrendatorn for förbi på traktorn fram och tillbaka och såg hur jag irrade omkring med ett par till synes obegripliga oranga tingestar i nävarna. Antagligen funderade han på om det släppt helt och hållet i skallen på den sjukliga grannkärringen nu och om han skulle kontakta maken - eller kanske lika bra ringa de där med vita rockar direkt, utrustade med en sån där annorlunda tröja med långa ärmar som knäpps på ryggen...!?


Bytt, bytt, kommer aldrig igen!

Nu var det faktiskt en mycket lyckad bytesaffär som gick i lås och som föranledde det virriga beteendet. Margita ville ha mina virkade armband och jag ville ha hennes silkesgarn. Handspunnet i Indien av en grupp kvinnor som tar tillvara det som blir över vid vävning av tyg till saris.



När jag ändå var på posten så skickade jag även iväg ovanstående till Stickhjälpen.
Nästa sändning blir en Yemenväst eller två.



Idag ska jag leka med dom här. Oljud...och släpp katten...tycker min i övrigt fantastiske handläggare på FK.
Nu ringer väl arrendatorn djurskyddet istället!

Marie

Kalla fötter och fattiga barn

Kallt. Regn. Ruggigt.
En typiskt bra dag för att få lov att sitta i stickfåtöljen heeeeeela dagen.
En typiskt bra dag även för att få ha raggsockar på. För ett gammalt hus på torpargrund = kalla golv = raggsockar!

Tror ni jag har några?

Icke picke päronpung!



Jag har sedan femtonårsåldern stickat hundratals raggsockar. Röda, gröna, blå, randiga. Tjocka och tunna. Långa skaft och korta skaft. Storlek 15-43.
Men inte enda par finns att ragga upp i detta kalla hus till mig själv denna svinkalla sommardag. Bara ett par synnerligen väl använda tingestar i gul och rosa akryl - som inte värmer ett dugg och dessutom är lagade. Har dessvärre tvingats laffa runt i dom hela dagen. Eller jag har ju mest suttit still förstås och varje gång jag tittat ned har jag förbannat den gulrosa akrylen och mig själv som inte behållit ett enda par i ull.

Har jag då tjänat storkovan på detta stickande?

Icke picke päronpung!

Men många vänner, släkt och familj har blivit rikt belönade och varma om fötterna tack vare mig. Skam till sägandes har väl allihop även velat betala. Men ni vet: "Nej, nej, nej...det är ju så kul att sticka sockar, går i ett huj, min hobby..." Ett mantra jag upprepat under åren.
Jag har räknat ut att om jag bara hade tagit några kronor per par och sparat alltsammans så hade jag åtminstone haft...så det hade räckt till ett par rediga raggisar åt mig själv i varmaste Alpacka, dubbelt garn!

Ehh, jag är inte så bra på räkning kanske...


Yemenväst på g till bättre behövande

Men idag har jag börjat med ett nytt hjälpprojekt. Till behövande på riktigt. Har anslutit mig till Stickhjälpen och packat ett paket med en babyfilt och annat värmande för bebisar. Stickat som legat till ingen nytta i min emaljerade box för färdiga projekt.
Och så har jag stickat knappt en halv Yemenväst. Imorrn är den nog klar - njae förresten, jag ska ju gulla med småkottarna M och I imorgon och äta köttbullesmörgås till lunch. Vis av erfarenhet vet mormor att hon efter gullegull med di små energirika liven brukar ligga som ett utsketet äpplemos i fåtöljen frampå kvällskvisten och endast förstrött orka fingra lite på sticket i korgen jämte, medan tv-gubbarna mal på om krig och svininfluensa.

Katastrofer som dessvärre kräver människoliv, sprider fattigdom, utplånar familjer och gör små barn föräldralösa.
Och tänker man på det så känns det ännu viktigare att vara med i Stickhjälpen med mottot att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.



Vi kan sticka, tjejer och killar!
Även om våra fötter är kalla på grund av ett kallt golv i ett vältimrat stadigt hus, med kylen full av mat och garderoben knôkad med paltor vi inte längre kan pressa in magen i.

Marie

Spetssockar med förhinder

Vakna nu lilla Sesse!
Idag blir det mammsens stickade spetssockar till frukost.



För den som känner sig sugen på att sticka likadana
finns mönstret HÄR.
För den som inte har lust, tid och ork att sticka likadana
finns de att beställa HÄR.

(Usch, så självsvåldigt att försöka sälja nåt till goda bloggvänner som är tusen gånger bättre på att sticka spets än jag är. Skäms Marie!)



Lillkillen var med och hjälpte till lite på ett hörn också med just detta par.
Mäta avstånd är inte hans grej riktigt än. Och eftersom matte glömt att stänga grinden till hallen så rusade han bara på, satsade för fullt i jämnhöjd med tv:n och landade nånstans mellan ögonen på sin stora kärlek som satt i fåtöljen två meter bort och stickade i godan ro...

...drog runt ett par varv i knät av ren och pur lycka över att han äntligen kunde hoppa upp sådär elegant och försvann samma väg han kom...

...med en vit, halvfärdig spetssocka inklusive fem stickor dinglande under magen och ett nystan i hög fart rullande efter.

Eh...fick slänga det arbetet. När jag väl fick fatt på härligheten hade den antagit en annan, mer...tja, vad ska vi säga intressant gråbrunmelerad ton. Lille Eskil hade nämligen gjort ett litet grävjobb i trädgården, på entreprenad åt storebrorsan, strax innan det lyckade hoppet.

Ordning i boden

Ordning och reda i Mormors bod

Idag håller maken på och inreder sin nya bod - som han byggt själv under semestern.
Men...nu...alltså...blev det inte nåt fel där?
Var det inte JAG som skulle få en egen bod, för hantverk som stickning, virkning, vävning, spinning och allt man nu kan göra med garn? Den här bloggen heter ju till och med just detta - MORMORS BOD alltså.
Och så gick den usligen och byggde en bod åt sig själv istället!!
Hm!
Nåja den gamla vedboden hade förstås inte klarat en stormig vinter till. Och makens bod stod faktiskt högst upp på priolistan över bodar som ska byggas här på gården. Så det får väl gå då.


Min hängande garnreda

Och i väntan på MIN bod har jag idag inrett min låtsasbod så länge. Belägen i vardagsrummet. Köpte en sån där hängande sak i tyg med massor av fack, för 90 spänn, på Granngården. Satt som en smäck i gardinstången och fixade till det sanslöst trassliga garnträsket till något som faktiskt liknar ordning i boden.
Samtidigt fick jag ordning i boden på de pågående projekten. Oj, vad många det var! Det hade jag inte en aaaaning om!


Från vänster: en blivande poncho av restgarn, en virkad väska i lingarn, en socka i Fabel, grön obestämbar tingest i spets, randig pulsvärmare som blev för liten, spetssockar i bomullsgarn till dottern (nästan klara bägge två!! ojoj!), en petrolgrön disktrasa i grovt lin samt längst till höger en blivande virkad festsjal i blänkande bandgarn, tänkt att bli klar till sonens bröllop i september.


mums...blir nog en riktig läckerbit.

Marie

Fick plötsligt för mig att jag skulle byta header (dottern säger i alla fall att den stora bilden högst upp på bloggen heter så, fast jag vet inte om jag har stavat rätt förstås). Omväxling förnöjer tycker jag och rapsen blommar ju inte längre. Snart har arrendatorn tröskat också så då får jag väl byta bild igen.
Det här är hörnan på vår gamla lagård. Tänk ändå om det vore min riktiga "bod" - som inte är byggd än. Men det projektet ligger liiiite längre fram i tiden säger maken, som är presumtiv byggmästare.

Förbjudet för sjukskrivna

Ska man verkligen börja dagen med att skriva blogginlägg? Är det bra för hälsan för en långtidssjukskriven? Ska en sjukskriven överhuvudtaget skriva blogginlägg? Ska inte en sjukskriven hålla sig i sängen och bara känna efter hur sjuk hon är? Ska den sjukskrivna överhuvudtaget visa sig utomhus, gå och handla, gå på loppis, besöka vänner och bekanta, sticka, virka och visa upp sina alster på bloggen?

Svar: JA! på samtliga ovanstående frågor.

Är det inte så att den sjukskrivna i själva verket är en fuskare om den sjukskrivna ägnar sig åt att skriva blogginlägg i arla morgonstund, gå och handla, gå på loppis, besöka vänner och bekanta, sticka, virka och visa upp sina alster på bloggen istället för att hålla sig i sängen och känna efter hur sjuk hon är?

Svar: NEJ! förklaring följer nedan.

Att börja dagen med att skriva på bloggen är balsam för själen. Det är inte stressigt, man kan gå ifrån datorn närsomhelst och pyssla med annat en stund, eller vila. Skrivandet är och har alltid varit rena terapin och den bästa avkopplingen för mig tillsammans med stickandet och virkandet.
Hålla sig i sängen är totalt värdelöst för en med utmattningsdepression, man blir bara ännu orkeslösare och mer deprimerad. "Livsfarligt att sova för mycket" sa kbt-terapeuten redan i ett tidigt stadium.
Vara ute, gå och handla, umgås och göra roliga saker i lagom mängd är också livsviktigt för en långtidssjukskriven med ovannämnda sjukdom samt för alla andra med alla andra sjukdomar som inte syns utanpå.

Men det vore klart enklare att ha nån slags bandagerad ställning på huvudet. Då skulle ju folk se att man är sjuk. Fastän man är ute och "roar" sig. Och då kan det ojas och vojas över den där stackars människan som försöker hänga med lite fast hon ser så dålig ut med den där ställningen på huvet. "Titta bara vilken tuffing som kämpar så och orkar vara med fastän hon är så sjuk!" skulle dom säga.
Nu säger dom: "Jaha, det var det vi visste! Hon är inte ett dugg sjuk. Titta bara, går där och flinar upp sig och babblar med folk. Men jobba det orkar hon inte, nänä, det är såna där j-la fuskare som förstör för oss andra!"

Träffade jag mitt i prick hos någon kanske?

Men det är aldrig försent att ändra åsikt. Du är redan förlåten!

Och jag tänker fortsätta blogga, och virka, och sticka, och visa upp det här i detta forum. Hur sjuk jag än kommer att vara.



Å så har jag plockat vinbär också...och gjort saft. En långsam, skön sysselsättning som förmodligen också faller under kategorin ej tillåtna aktiviteter för sjukskrivna utan bandagerad ställning på huvet.



Men det tänker jag också fortsätta med!

Marie

Många blir det...

Precis som jag befarade!
De har förökat sig. Som kaniner.
Idag är statusen fem stycken. Och antagligen blir familjen virkade armband ännu fler eftersom inspirationen fortfarande spirar.

Men ett par spetssockor till dottern, en sjal till dottern och ett...ooops! där höll jag på att försäga mig...jag menar en födelsedagspresent till snart 25-åriga bonusdottern står först i tur.
Attans hon läser säkert det här. Alltså, det blir inget med det!! Hon får en...en...en...åh...äsch...grön pumptermos i plast!

Någon som vill byta mot ett läckert garnnystan kanske?
Någon som vill beställa i nån annan färg?
Någon som vill köpa rent av?
Alla förslag mottages tacksamt. För jag kan inte ha fem - och inom kort antagligen dubbelt så många - virkade armringar själv.



Måste även bjuda på en bild av våra dragkampande gårdsulvar. Såna charmknuttar, eller hur?
Den lille charmknutten var kanske inte riktig så charmig något senare när min mobiltelefon plötsligt var som uppslukad av jorden...eller rättare sagt av Äääääskiiiil...för h--te!!!


Killen som äter allt! Precis allt!!

Marie

Skapande kaos

Doktorn sa...
Nä, det struntar vi i!
Just nu känner jag bara en stor lättnad. Över att ett livsavgörande beslut är fattat.
Och en viss sorg. Över att jag måste lämna mitt drömyrke som jag utbildade mig för i så många år. Över att jag måste lämna mina fina arbetskamrater som också hängt med i många år.
Men jag har inget val, kroppen har sagt ifrån för sista gången: NU FÅR DET VARA NOG, BEGRIPS KÄRRING!!! annars ligger du två meter under jord...gaaanska så snart!

I detta kaotiska känslotillstånd kände jag ett behov av att skapa något fint till mig själv. För att sysselsätta händerna med något som lurade hjärnan att koppla förbi kortslutningen en stund.
Jag greppade virknålen och det ljuvliga eco-bomullsgarnet.
Det blev det här.

Dylika skönt och långsamt tillverkade ting har dock en benägenhet att föröka sig hos mig. Nu vill jag göra såna armband i alla färger och kvaliteter jag har i min synnerligen digra garnsamling. Bomull, ull, lin och blandgarn. Tunt, tjockt och mittemellan. Blandade i ett och samma arbete kanske? Det borde bli en trevlig struktur.
Bra gåbortspresenter. Bra att ha i alla färger beroende på dagens klädval. Bra pris också. Kostar egentligen ingenting faktiskt.

När vi nu ändå är inne på smycken i garn så kan jag väl visa upp det här också då.



Fast det är stickat förstås, i lingarn, och blev inte särskilt bra...

Marie

Väggen dök upp...igen!

Sjuk igen! Inget kul!
Den där förbaskade väggen jag dundrade in i för ett och halvt år sedan - i sisådär 300 km den gången - dyker upp igen med jämna mellanrum. Rätt vad det är så står den där bara, rakt ivägen. Och jag hinner ALDRIG gira undan.

BOM, KRASCH, BANG!!!

Å kärringen trillar omkull så det bara visslar om'et.
Ett par dagars stress på jobbet - jobbar ändå bara tio timmar i veckan - så är det klippt. En klok en sa att sex timmars stress = sex månaders sjukskrivning, för en utbränd. Stämmer nog rätt bra. Fast jag hoppas förstås att det ska ordna upp sig på sex veckor den här gången. Det gör jag varje gång den där j-la väggen dyker upp.

När orken tryter och ångesten kopplar strupgrepp så är stickningen den bästa flytvästen - och så den stooooora familjens villkorslösa stöd och förståelse förstås, fast de borde ledsnat för länge sen och bett tanten dra ända in i lingonriset med sin konstiga sjukdom som gör att de inte ens får komma och hälsa på.
Så stickorna har gått varma i veckan. Och nu är den klar, den ceriserosa sjalen som var så tråkig att jag var på väg att repa upp eländet och kasta bort garnet. Men en-ny-in-i-väggen-körning gjorde uppenbarligen susen och plötsligt var sjalen färdig.


Här ligger den utspänd - blockad som heter det på stickfackspråk - på farmors fina handvävda trasmatta. I hörnet till vänster en liten stickad gästhandduk som kom till av bara farten.

En riktig läckerbit blev denna terapistickning. Rekommenderas således för alla sönderstressade, utbrända, deprimerade och ångestfyllda tanter och farbröder där ute i världen.
Sticka mera mina kära vänner!!
Sticka er friska!

Å snälla Zten-Olof (min världsbäste handläggare) på Försäkringskassan...nog finns det ett jobb som heter "Stickerska - särskilt lämplig sysselsättning för person med utmattningsdepression" om du tittar lite extra noga i dina koder och lagtexter?

...om du får den här den fina nyponrosen då...snälla..??!!

Marie

Bröllopstider

Nu stundar bröllop i familjen.
Igen!
Det var bara ett år sedan sist.

Nä, det var fel.

Det senaste ägde visst rum på Alla hjärtans dag i år. Fast det räknas liksom inte på samma sätt. För det var inget pampigt bröllop i kyrkan med gräddbakelseklänning, kalasmiddag och tårta i tre våningar. Vi ville ha det lite enkelt, helt enkelt. Här hemma på gården, med vigsel på den gamla stentrappan till glasverandan. Med bara barn och barnbarn i publiken - och räkmacka och glasstårta efteråt.

Nu blir det det stoooora bröllopet igen. I mitten av september ska den lille gossen i familjen gå sta' och bli stadgad familjefar (barnen är redan fixade så att säga). Med kyrklig vigsel, gräddbakelseklänning - på bruden förstås, kalasmiddag och tårta i tre våningar.

Då blir det så märkligt att mor och son gifte sig samma år (!!??).

Året innan gifte sig mors dotter, med kyrklig vigsel, gräddbakelseklänning, kalasmiddag och tårta i tre våningar - fem till och med.

Lilleman och lilla Sesse. Inte kan väl de vara herr och fru heller?
De som fortfarande åker trehjuling, har toppluva och tre favvonappar respektive prinsessklänning och små flätor ihopsatta uppepå hjässan. Har små röda och blå gummistövlar och randig T-blöjbak. Är rädda för åskan och måste ha lampan tänd på natten. Avskyr att bada och tvätta håret. Avskyr ägg respektive risgrynsgröt. Och har femtio öre vardera i veckopeng.

Hm, svårt det där!



Nu är det inte bara små barn som blir större barn. Även små bordercollies blir större bordercollies. Med större tänder. Och mer energi.

Den senaste veckan har lille Eskil:
- Tuggat sönder en handvävd trasmatta

- Ätit upp min ena sko

- Stulit en smörgås från bordet

- Smitit ut på vägen 468 gånger
- Retat storebror lika många gånger
- Fått rejält med däng av storebror exakt lika många gånger
- Bajsat i glasverandan två gånger
- Jagat sparvar ända upp i grannens trädgård
- Mumsat i sig en död fågelunge
- Fått ett getingstick efter en galen jakt av denna delikata insekt

...plus en drös andra illdåd som jag missat.



Just nu slumrar han så här sött och oskyldigt, på rygg, fast bakom kaminen.

Själv har jag stickat spetssjal med det här läckra garnet...


Det är nåt fel på bilden, den går inte att rotera,
så du får vrida på datorn ett kvarts varv istället.

...och en meter poncho med det här.

Marie

Ny sängkamrat...och garn

Terapeuten rekommenderade SPIKMATTA!
Rättare sagt han ORDINERADE spikmatta!
Jag gör som terapeuten säger. Rände iväg direkt efter sessionen och köpte dylikt tortyrredskap. Hann knappt få av mig skorna hemma innan jag låg på den förskräckliga tingesten.



JÄ-----AR vad det ont det gjorde...i fem minuter.
Sen blev det varmt.
Sen blev det plötsligt luddigt i hjärnan.
Sen ville jag aldrig mer kliva upp ur soffan.
Sen när jag ändå gjorde det mådde jag så ALLRA BÄST I HELA VÄRLDEN som någon med utmattningssjukdom och stresskada bara kan må!



Vilken fantastisk liten pryl, den där hiskeliga tingesten med sina hundratals sylvassa piggar var!
Maken provade den också, men tjöt genast av smärta och fick ta en tröja emellan de sylvassa taggarna och lilla ömtåliga ryggen. Rekommenderas för icke fakirer således.

För utbrända fakirer som plågat sig igenom ett och ett halvt år med hemska vanföreställningar där döden flåsat i nacken och liemannen hackat i hälsenorna, med ständig värk, orkeslöshet, domningar, koncentrationsproblem, minnesförlust, med understundom oförmåga att läsa, skriva, stå, gå och svälja samt panikattacker, yrsel, befinna-sig-i-en-glaskupa-känsla, agorafobi, sömnlöshet och mediciner som förstärker samtliga symptom med 100 procent i början och mediciner som lindrar dessa gräsliga biverkningar men som i sin tur har biverkningar.....(oj det blev en lång mening) ja, då är spikmattan som en mild bris en het sommardag.


Gästhanddukar terapistickade av mig

Stickningen har varit livbojen i det sanslöst långa tillfrisknandet - har kommit ca en fjärdedel på väg. I tillfrisknandet alltså. Sticka har jag kunnat hur sjuk jag än varit, om än i mycket korta pass emellanåt. Därför att stickning är en ICKE-MÅSTE-SYSSELSÄTTNING. Och det behöver vi utbrända (som anses vara ett fult ord men som jag gillar och tänker fortsätta att använda vad ni än tycker) ha massor av.

Då måste man förstås också köpa massor av garn. Och fakirmattan fick därför lite sällskap...

Bandgarn som ska bli en virkad sjal och grovt underbart lingarn som ska förvandlas till patentstickade torkdukar som gör MÅSTE-SAKER som städning och diskning betydligt roligare.

Puh va' varmt dä' ä'!
Jag tror jag går och lägger mig på spikmattan en stund...

Marie

Små älsklingar förgyllde dagen

Det har vimlat av små, små och något lite större barnbarn. Mest hela dagen. Lilla M och lilla I och mittemellanstore B och så store L. Nja, sådär värst stor och kraftig är han väl inte, bara ett par äpplen hög sisådär. Eller tre. Gossarna anlände direkt från ett par dagars grönbete med farmor och farfar i sommarstugan på kusten.

Där hade stora saker hänt berättade de små älsklingarna omgående. L hade dragit upp en stoooor makrill efter två timmars fiskafänge och lille B...tja, han hade fastnat på utedasset efter väl förrättat värv när dörren gick i baklås.
Stackars liten, vilken ångest. Han hade varit jätterädd innan någon upptäckte hans belägenhet. Det hade jag också varit. Låser helst inte toadörrar överhuvudtaget. Hemska tanke att bli kvar därinne i det skitluktande och klaustrofobiskt lilla rummet där luften antagligen snart kommer att ta slut. (Jag åker heller ALDRIG hiss, efter att ha fastnat en gång mellan våningarna på Jordbruksverket.)

Sen hade det väl inte hänt så mycket mer på kusten.



Lilla I har hundskräck och dagen gick därför i "mormor-och-morfars-hundar-vill-bara-nosa-terapins" tecken. Är man kort i rocken så är en normalstor aussie en fruktansvärt stor och skräckinjagande best som inget annat önskar än att få sätta tänderna i en och slita en i stycken. Är man kort i rocken så kan även en tremånaders bordercollievalp te sig som en livsfarlig bjässe.
Tänk er själva att en morrande grizzly kommer rusande emot er, med gapet på vid gavel. Då hukar ni nog i buskagen också kära vänner, eller kan inte röra er ur fläcken av skräck och bara gallskriker.

Hursomhelst så accepterade lilla I vartefter dagen led att vovvarna bara ville "noscha". Hon upprepade sitt lilla mantra att "ovven baaya noscha I...." och nickade kunnigt och allvarligt, en gång i kvarten, för att liksom övertyga sig själv om att det absolut inte var farligt.
Och hon var så modig att mormor nästan blev lite rörd.



Pyttelilla M nonchade fullständigt jyckarna och plöjde fram på mage i alligatorstil, över grästuvor, pinnar, stenplattor och annat skräp som kom i hennes väg.

Lilljycken Eskil gjorde i släpspåren efter bebisen ett dunderfynd, värt att gräva ned!
En röd napp satt plötsligt som gjuten i den trubbiga lilla nosen och illa kvickt försvann han runt stugknuten med två illhojtande småkillar efter sig som försökte komma ikapp och ta den underbara skatten ifrån honom.

Vilken ljuvlig dag!

Trots att ris och korvbitar rök över matbordet, köttbullarna studsade iväg, glasen välte och maken fick alltihop i knät.



Det finns inget så underbart som BARNBARN!!!

Marie

Vilken pärs...

Jädrans va' ont det gjorde!
Eskil som två minuter tidigare morskat upp sig, morrat och visat upp alla sina små livsfarliga mjölktänder åt veterinären låg plötsligt platt intet på golvet och jämrade sig. Aldrig att han hade räknat med detta när han med husse vid sin sida stolt klev in genom dörren till det där stället som storebrorsan är så himla rädd för.

En baggis, hade han tänkt innan!



Bortsett från den där jääääättestora border-colllien - faktiskt exakt på pricken likadan som han själv - som dök upp från ingenstans och mordiskt stirrade honom rätt i ögonen genom nedre glasrutan i samma stund som de skulle stiga in genom dörren.
Usch och fy, en sån otäcking!
Det övergreppet gav han igen på den där förbaskade människan som skulle gullegulla med honom. Eskil var vid det laget inte alls upplagd för nåt gullegull. Satt faktiskt stolt där i väntrummet, i knät på självaste flockledaren husse efter att ha vunnit den första palavern med där andra border-collien och så kom den där larvpottan och tjafsade...puttenutte...och dunefjun...
Lika bra att visa vem som bestämde direkt!

Men hon hade godis med sig...

Eskil gick på tricket.
Å så stack det plötsligt till nåt så fruktansvärt.
Rakt i nacken.
AAaaajjjj....!!!

Lurad!!!
Storebror Gösta hade rätt. Aldrig mer det stället!



Fick lov att sova resten av dagen.
Orkade inte ens tugga på favvo-benet.
Sen blev det bannor på kvällen som grädde på moset. Den gamla surtanten till matte gav sig på honom och nöp honom jättehårt i örat bara för att han råkade kissa en enda - eller sju - gånger i köket, sådär nonchalant mitt framför näsan på henne.
Som en liten hämnd liksom. För tortyren tidigare under dagen, som hon beställt. För aldrig att hans husse skulle hitta på såna dumheter. Han var ju bara medlurad han också, som chaufför faktiskt.
Sa han i alla fall!



Nu är det midsommarafton och en ensam, tanig iris i min trädgård...



...blev så här vacker...

...innan stormen tog den.

Ack ja, underbart är kort!

Marie

En disktrasa på världsstickardagen

Nej, det här är ingen disktrasa - det är en gästhandduk...

World Wide Knit in Public Day. Världsstickardagen. Även på min lilla ort gick stickorna varma i lördags. Framför byns största butik satt ett gäng damer i ett riggat partytält och lät flitens lampa lysa.
Jag var inte en av dem.
Har svårt för det där med att göra saker kollektivt.


Eco-bomull i ljuvligt milda färger

Men jag köpte lite garn i alla fall. Ortens underbara garnbutik hade fina erbjudanden för alla garnidioter. Såna som jag. Såna kunder som är så kända i butiken att expediterna istället för att fråga om de kan hjälpa kunden med något frågar kunden om hon kan hjälpa en annan kund med något. Eller: du hittar väl själv vad du vill ha som vanligt?
Jag hör inte alltid frågan ens en när jag förlorat mig bland ull, bomull och lin i de allra ljuvligaste färger och kvaliteter. Håller upp mot ljuset. Kombinerar färger. Gosar. Sniffar. Jämför. Funderar. Ränner fram och tillbaka mellan hyllorna och ställer till det i butiken.
Suck!! Lika svårt att välja som smågodis.

Men jag ska alltid bara ha ett, max två nystan för max en hundring. Något litet så där att trösta sig med en regnig dag, en trött dag, en alldeles för varm dag, en trist dag, en lycklig dag... Det blir alltid liiiite mer, och liiiite dyrare än jag tänkt från början. Och maken stönar över berget av nystan som tornar upp sig i min stickhörna, som numera utgör merparten av vardagsrummet.
Fast i sanningens namn tillverkar jag ett och annat också. Men garnberget minskar ändå inte. För jag har ALDRIG just det garn hemma som jag behöver för det projekt jag tänkt påbörja.

Nån som känner igen sig?



På World Wide Knit in Public Day skapade jag i min ensamhet en disktrasa i illgrönt lingarn.
Kanske hamnar den i dotterns webbutik så småningom - om den håller måttet förstås. Testning pågår.



Och så påbörjade jag nästa projekt: Gästhandduk i Eco-bomull. Eftersom jag som sagt är VIP-kund i ortens garnbutik - som denna dag hade exklusivt erbjudande om ett gratis nystan om man köpte fyra - så fick jag förstås det dyraste nystanet gratis istället för det billigaste. Faktiskt två för att jag naturligtvis inte kunde köpa bara fyra.

Det ni!!!

Marie

ÄÄÄääääskiiiiil...

...ropen de skalla mellan vardagsrumsväggarna och ut över nejden understundom när den lille raringen kommer igång frampå kvällkvisten.
Vid pass kl 20.30 börjar kvällsföreställningen. Precis när husse och matte sjunkit ned i tv-fåtöljerna.
På bästa sändningstid kommer då Eskil i vild galopp med bredsladd över tröskeln från köket. Öronen flaxar, svansen far hit och dit utan styrsel och med gapet på vid gavel och utan en susning om hur man bromsar i tid far han iväg på trasmatta nr 1 in under bordet. Slirar upp på benen igen, får fäste i trasmatta nr 2, drar på för fullt ut genom glasverandan, in i köket och så fullt uppställ över tröskeln till vardagsrummet igen.

Sisådär 43 rundor!

Sisådär 42 av rundorna kissar han också på sig av bara farten liksom. Av ren lycka över att kunna springa fort, fort som en dåre, utan betänkligheter. Då hinner man inte stanna och tramsa med att gå ut. Det är trist.

Ett annat favvotrix - mörda matskålen

Igår råkade den lilla sötnosen slira rakt in i vitrinskåpet. Trasslade in sig i sladden till belysningen och drog iväg med hela härligheten.
Mina små dyrbara änglar singlade ur hyllorna tillsammans med det som nyss varit en ljusbricka med lavar, knotiga pinnar, ekollon, små kottar och annat vackert jag fyndat i trädgården.

ÄÄÄääääskiiiiiiiil....!!! för he---te!!

Vem...vaddå...jag?

Men tjugo goda skratt får man, minst, om dagen och det sägs ju förlänga livet.



...och visst är han söt när han sover...!



"Den blomstertid nu kommer..."

Imorgon är det skolavslutning och mormor är bjuden. Minst en av de små gossarna ska sjunga tillsammans med sina små kamrater från scenen har det ryktats.
Näsdukar rekommenderas och mascaran gör sig nog bäst i sminkväskan denna dag.

Marie

Fyndigt värre!

Karlsson gjorde som vanligt succé.
Idel, ädel fynd.
Inte i bemärkelsen billiga, men unika. Somliga hann inte mer än läggas ut i butiken förrän de var sålda, andra behöll vi själva och resten finns fortfarande kvar för hugade spekulanter.
Som dessa!
Klicka på bilderna så får du veta mera!

En fransk picnickorg...


...ljusstakar i fattigmanssilver...


...och ett litet medicinskåp.

Den lilla franska speldosan i mässing med madonnan (eller är det kanske en ängel?) och det lilla knäböjande barnet får dock ingen lägga vantarna på. Det uppstod ljuv musik så fort jag fick syn på den glänsande, avskavda lilla skapelsen, och en hel symfoniorkester spelade upp till wienervals när jag fick höra de spröda tonerna från dess inre.



Det ringde så sanslöst vackert i öronen att jag helt förträngde att min rostiga men trogna gamla Volvo plötsligt blivit lite krasslig och bubblat alldeles gräsligt under locket i samma stund som vi nådde fram till herr Karlssons skattgömma.
När jag nu rusig av lycka skulle resa hem med mitt fantastiska fynd insåg jag plötsligt att jag nog hade ett litet problem med just den där hemresan.

Men som den danske gentleman Karlsson är rände han förstås med raska steg till undsättning åt det hjälplösa fruntimret. Fyllde i ett huj en gul plasthink med vatten och kom med lika raska steg rännandes tillbaka och hällde alltihop - nåja det han lyckades pricka ned i det lilla hålet - i en bunke där i motorn som verkade tom och som jag bestämt trodde skulle innehålla något. Sedan klämde han lite käckt på någon slang här och där och med ett par lätta hostande rosslade gamla Bettan igång och gick prickfritt hemåt...

Sicken Karlsson!!!

...dagen därpå uppstod ett smärre gejserutbrott av blåaktig vätska, på en fullpackad parkering i söndagssolen, mitt i stan - ur den där bunken som Karlsson tömt tio liter vatten i.
Maken tuggade fradga och jag...tja...fick väl be om en hink vatten i närmsta restaurang och kånka iväg med.

Idag har maken reparerat Volvo...hela dagen!

Marie

Dags för månadens loppis

Bara timmar kvar till juni månads stora händelse. Nåja, midsommar kan ju bli en hit, men en sak i taget. Första helgen i varje månad kommer nämligen Karlsson - som förstås heter nåt helt annat som sägs bäst med lite av morgonens havregrynsgröt kvar i svalget.
Karlsson härstammar från vårt södra lilla grannland och är en j-el på att i samma land snoka upp gamla godbitar som dottern och jag jublar högt av lycka över när vi får i våra små händer.


Ett av förra månadens fynd, kika in hos Syster Grön

Vi vänder och vrider på grejerna, suckar och ojar, tar oss för pannan, himlar med ögonen och blir alldeles till oss. Frågar efter priset på DET, och priset på DEN...
Karlsson kör nämligen taktiken inga prislappar alls.
Karlsson sätter priset i samma stund vi frågar.
Och inom nån halvtimma eller så har vi både kombin och släpkärran fullastade med sköna ting som sin ålder till trots långtifrån sett sina bästa dagar. Och plånboken är lika tom som min godispåse när lördagskvällen är till ända.

Tur att Karlsson bara kommer en gång i månaden!

Håll utkik, smakprov på helgens fynd kommer så småningom.



Ssscchhh...lill-Eskil sover...ÄNTLIGEN! bakom nyckelharpan som av outgrundlig anledning ligger på golvet i vardagsrummet. I sitt fodral förstås, annars hade nog dyrgripen varit en hög med kaffeved vid det här laget. Har idag varit och handlat en hel bärkasse med allehanda tuggben till den lille. Energin sprutar och ett tuggben om dagen håller yrvädret på mattan en liten stund så matte kan sjunka ned i fåtöljen och sticka ett par varv.

Idag har det blivit en mudd. Jag gjorde en provlapp till ett pannband som jag har på beställning från en kund, och den satt minsann som en smäck runt handleden när den var klar. Få se nu om jag orkar göra en till.



Och så har mitt egendesignade halsband blivit klart och en disktrasa i lingarn stickad med gammal hederlig patentstickning är påbörjad. Blev inspirerad till det senare av StitchOrDie!
Nu ska det även bli en gästhandduk, har hittat ett läckert mönster i min underbara sticktidning Kreativ stickning. Den blir förmodligen till avsalu hos Syster Grön, handduken alltså. Kanske även en eller två kopior på disktrasan.



Marie

Värstingkameran krånglar...!?

Här är den, den utlovade bilden på den ceriserosa sjalen. Och lite skryt...sockar stickade med magicloop, bägge samtidigt. Kul men knepigt, särskilt i början.



Är utrustad med värstingkamera men har dessvärre föga kunskap om hur den fungerar. Instruktionsboken befinner sig hos annan familjemedlem som är hälftenägare i statusprylen, men jag hade nog ändå inte orkat läsa igenom den bibeln.
Fast å andra sidan hade det kanske blivit liiiite bättre kvalité om jag haft den. Liiiiite väl många rattar och knappar är det nämligen att skruva på - och jag har rattat och skruvat på dem alla.
Gjorde varken till eller ifrån.

För det kan väl inte vara fotografen det är fel på??

Nehej vet ni vad! Hon är bäst, inget snack om saken. Stämmer inte kartan med terrängen så är det faktiskt terrängen det är fel på. Avgjort!



Får väl då även bjuda på en hundbild. Nu är det full fart i hallonsnåren frampå kvällkvisten när storebror och lillebror ger sig hän i yster lek. Storebror hamnar alltsomoftast på rygg enbart för att låta den lille parveln tro att han "vunnit" fighten.
Själv travar den lille parveln då genast iväg bort från slagfältet med hög svansföring, resta små glesa borst på den duniga lilla ryggen och ett självbelåtet men ack så pipigt "gggrrr..."
Och storebror har än en gång lyckats göra sig av med klängapan en stund utan att ta till brösttoner.
Fiffigt!




Marie

Yeah, shoppingtime!!!

LÖN! Äntligen lite påfyllning i kassan. I en hel dag - i bästa fall - är man rik. Sedan startar avrinningen så långsamt. Men innan storforsen drar igång får man passa på att SHOPPA! Är man rik så är man rik, även om det bara är för en enda dag, och då ska pengarna omsättas, i liiite mer än bara mat, el, telefon, tv, lån och annat trist.

Dags för lite förnyelse. Ut med det gamla och in med det nya. Kolla bara vad jag hittade hos Syster Grön . . .

...en fruktkorg i luffarslöjd, snygga hängare till alla handdukar som tappat fästet och alltså inte används längre samt en fin vattenflaska som stått på utebordet hela varma helgen fylld med citronvatten för törstiga trädgårdsarbetare...

*
...tvålar som sprider ljuvlig väldoft i hela badrummet, en rejäl burk för skorporna, en snygg järnljusstake i gammal stil som maken tycker om (den fick han på mors dag - hm, det blev nog lite fel där, va'?) och så en romantisk förvaringsmoj i tyg för alla mina stickor, smånystan och andra grejer som annars hamnar i gapet på lille Eskil - som för tillfället far runt som ett torrt skinn och bara äääälskar det fria livet och vidderna på 1000 kvm tomt.
(Bilder: Jeanne d'Arc Living)

Marie

Det strilar...

Ja, inte ovanifrån, utan snarare underifrån. Närmare bestämt under magen på lille Eskil. Den där lilla kranen han är utrustad med är en synnerligen otät historia och läcker sisådär en gång i kvarten. Så fort jag har satt mig ned.
"Össes nam bom" som lilla barnbarnet I skulle sagt. Fast nu är det ju förstås momoj som gäller. Det har varit Bom hit och Bom dit ända sedan hon började prata. Men liten blir ju snabbt väldigt stor och plötsligt en dag konstaterade den älskvärda lilla raringen att mormor hette just mormor och ingenting annat. Bom var således ett passerat kapitel och skola aldrig mer nämnas. Punkt slut! Eller som barnbarnet L - numera i skolåldern - föraktfullt uttryckte det i sin tidiga barndom efter en smärre dispyt med moster N: "Ja farar inte dej!"
Tja, vad farar (svarar) man på det?



Åter till lille Eskil som idag varit hemma med valpledig husse medan matte försökt förtjäna några sura penningar till uppehället. Redan igår fick han tillstånd, Eskil menar jag. Att allra nådigast få sova ihop med storebror Gösta. Det tog en halv dags gnällande och inställsamhet innan han lyckades, men till slut gav nyblivne brorsan upp och lät det lilla kräket få krypa ned nånstans vid akterpartiet.
Behöver jag berätta att båda somnade väldigt gott. Och matte fick i alla fall sticka tre varv på den ceriserosa sjalen - som jag inte hunnit fotografera än - innan den lilla kranen under magen började strila igen.

Marie

Välkommen in i min lilla bod...

Tant, fet, för gammal och utbränd...

Nä, vi börjar om:

Kvinna i sina bästa år och med mycket kvinnliga former...fast utbränd kan jag förstås inte neka till. Men i den näringsrika askan växer det hyfsat bra kan jag tala om.

Alla barnbarn som behagat komma i ett enda stort stim har gjort gott i själen. Nu är de sju till antalet, totalt, barnbarnen alltså. Fördelade på sex barn, varav fyra är mina och två är makens. Och barnbarnen är fördelade med fyra på mig och tre på honom. Sedan har vi även lika många bonusbonusbarnbarn, alltså sju stycken till. Som våra sex barn som vi inte har tillsammans fört med sig i boet via sina respektive makar och hustrur...

Vadå, hängde ni inte med!

Det gör inte ens den närmaste släkten. Och den är ännu större och ännu mer invecklad och bör nog inte utvecklas här, i alla fall inte i nuläget. Men det är den allra bästa av släkter, som jag inte skulle överleva en dag utan.



Överleva en dag utan alla mina garner som svämmar över alla bräddar i vardagsrummet (och ska få flytta in i min lilla mormorsbod bara den blir byggd), min stickning och mina hundar skulle jag inte heller göra.

Vad beträffar det förstnämnda sitter för närvarande på stickorna en sjal, en halsduk, ett par sockar och en virkad väska. Å, jodå, de blir klara och förmodligen även utbjudna till försäljning i dotterns nätbutik Syster Grön så småningom. Fast den där cerise sjalen skulle jag nog helst vilja behålla själv. Återkommer förstås med detaljerna kring dessa projekt.

Vad beträffar hundarna så handlar det om aussien Gösta - chokladbrun, kaxig och rolig - samt färskingen Eskil - åtta veckor, border-collie...och spritt och språngande vild, galen och helt underbar!

Återkommer förstås även om dessa fyrbenta familjemedlemmars öden och äventyr.



Och den där boden - tja, än så länge är den en ritning i ett kollegieblock som maken regelbundet kladdar i. Men han brukar genomföra sina projekt. Och har han bestämt sig för att bygga en bod åt sin utbrända hustru, där hon kan vila i sitt skapande, och samtidigt använda den till allehanda kalaser med den stoooora familjen, så blir det av. Även om det dröjer något år - eller två. Som ni nu förstår lär det även bli en stoooor bod, ett litet slott kanske (oh..!) för att få plats med hela den stoooora släkten.

Marie