En spinnrock och sex garnvindor

"...för den 25:e smäller det...då finns det ingen som tar en, man är kung, kung, kung i ba...

...loppisen!"

Mmm...det gick åt några spänn (sisådär en fjärdedel av månadens sjukersättning) när en sedan länge nedlagd lanthandel i en grannby återuppstod för ett par dagar. Den pyttelilla annonsen hade inte undgått min vältränade loppis-näsa och jag var först på plats denna dag. Huset såg risigt och obebott ut, öde med igenväxt gårdsplan.Men en textad skylt på den stora oxeln i porten förtäljde att här var det.
Jag styrde upp gamla Bettan (risig 20-årig Volvo, ful som stryk, går som en klocka) framför trappen och skulle precis knacka på när den forna lanthandelsinnehavaren gläntade på den blå dörren.
- Jag såg dig allt, jag var däruppe. Trodde kanske inte det skulle komma några kunder idag.

Jag fick en hel timma ensam med den 80-åriga ladyn som drivit butiken tillsammans med maken sedan ungdomen, men tvingats lägga ned när tågen slutade stanna, stationen revs och kunderna försvann.
Damen sprang som en skållad råtta hit och dit och dök in och ut genom dörrar och draperier och kom fram med den ena godbiten efter den andra så fort jag bara andades om nån pryl jag skulle vilja ha.
Den gamla butiken var en GULDGRUVA, för personer som jag som är galna i gamla ting.
Och det blev dyrt, jag hade inte mage att pruta med den underbara damen som medan hon plockade i sina saker berättade sitt livs historia och avslöjade sina framtidsvisioner för mig.
Fast egentligen var det nog billigt, jag fick faktiskt VÄLDIGT MYCKET för 1600 spänn.
Och framförallt fick jag äntligen tag på precis det jag letat efter i månader.



En gammal, hel och fungerande SPINNROCK, tillverkad i Borås på beställning 1947 och mycket lite använd, av butiksinnehavarens mor.


På toppen lägger man nystanet om man behöver gå ifrån en stund...

Och en likaledes GARNVINDA, eller några stycken...


Minivarianten

Jag vill inte ha nya grejer och de här var perfekta. Nu blev det kanske lite för mycket av den sistnämnda varan för köpgalna Marie. Det åkte nämligen med SEX stycken garnvindor hem. Tre stora, två små och en jättelik och helt unik tingest på ben, daterad 1897. Vi - jag och damen - trodde i alla fall att det var en garnvinda.


Unik tingest, daterad 14/4 1897


Den översta trissan är flyttbar i höjdled för att passa olika stora härvor.

Men jag kunde inte låta bli. De var ju helt nya, om än 40 år gamla, och damen hämtade dom nånstans i butikens inre. Den ena var till och med prismärkt med 3 kronor och 45 öre!? Och vad beträffar utformningen har tiderna inte förändrats. Jag kollade på en ny för en tid sedan. Den var konstruerad exakt likadant.

Nu återstår bara en liten detalj vad gäller spinnrocken - som jag är så glad över att jag knappt kunnat sova i natt och mer eller mindre hoppade ur sängen i arla morgonstund för att få leka med.

Hur gör man??

I väntan på svar går jag ut och plockar lite krusbär.

Marie

Vilt tumult utbröt...

Det är mycket nu!
Yemenvästar, disktrasor, armband...och ett hemligt projekt.


Hemligt projekt!

Och jag har faktiskt varit lite justerad ett par dagar. Drattade på öronen ute i trädgården i söndags kväll och sen har det gjort ont, väldigt ont.
I benet.

Denna olyckans vecka - som tidigare här redogjorts för - slutade i storartad stil med en vurpa av elegantaste sort. Modell dubbel mollbergare med skruv.
Två glada fyrbenta ynglingar lekte tafatt runt huset. Kom farande runt stugknuten i full karriär...och där stod matte hux flux! Intet ont anande, på väg att vattna tomatplantorna.
Den skojiga leken tog slut nånstans i vänster knäveck på ovannämnda tomatvattnare, som stöp som en fura förstås.
Samtidigt kom maken runt stugknuten efter närgången inspektion av hallonsnåret och...tja...synen som mötte honom måste varit obetalbar.


Saknas på bilden gör matte...

I en enda hög och under vilt tumult befann sig en stor brun jycke, en lite mindre svartvit jycke, åtta ben som for åt alla håll, två svansar, mycket päls...och en vilt fäktande hustru...underst i högen.

- Vad gör du? leker ni? undrade maken.
- GÖR! LEKER!!! Det gör j---ligt ont ska jag tala om för dig och nu har det GÅTT AV NÅT HÄR, skrek undertecknad i falsett och försökte hålla ihop vänster ben i bästa fotbollspelare-skadad-på-plan-stil.
Fick till och med ligga kvar där på gräset en bra stund i bästa fotbollspelare-skadad-på-plan-stil och lugna ned mig eftersom jag var säker på att knät gått av, om nu ett knä kan gå av, och hann förstås tänka på alla gräsliga operationer, gips och andra hemskheter som nu väntade.
Fast...sjukskriven är jag ju redan och gipset skulle förstås visa att jag verkligen ÄR sjuk...hm...kanske inte så dumt i alla fall!

Efter att maken hjälpt mig upp och in...så avvek blodet från huvudet så att säga. Svimmar väldigt lätt nuförtiden. Och luttrad make greppade omedelbart mobilen och sa iskallt:
- Ska jag ringa ambulansen?
Han är liksom van. Har fått ringa tut-tut-bilen ett par gånger det senaste året åt sin sjukliga maka. Och nu har han slutat dribbla med sjukvårdsrådgivning och annat trams och går direkt på pudelns kärna.
AMBULANSEN!

Det behövdes ingen ambulans. Kärringen stapplade upp efter en stund, med en spännande gröngul färg i ansiktet (sa maken)...och idag är det redan bra i benet.
Som tröst tillbringade jag en heldag igår hos bästa väninnan som pysslade om vraket med massor av fikabröd, mat, dessert och kaffe.
Och läkande skvaller!!



Men jag har faktiskt stickat också.
En Yemenväst till har blivit klar - tänkte göra ett par mössor och tubsockor också efter eget huvud. Återkommer med det projektet - och ett par disktrasor.

Marie

Snabelmonstret härjade fritt

Kan berätta att resten av dagen förlöpte i samma tecken som nedanstående inlägg.
Alltså: JAG BORDE ALDRIG GÅTT UR SÄNGEN!

Fick ta fram dammsugaren efter "trafikolyckan" i hallen, och när jag ändå var igång med snabelmonstret så var det väl lika bra att leka husmor och fortsätta städa då. Hundhåren - eller rättare tussarna, stora som hundvalpar - hade samlats till små och större morrande högar i hörnen. Och visat tänderna varje gång jag gått förbi med sticket i högsta hugg den senaste veckan. Men nu skulle de upp! Och det med besked.

Det olyckades förstås.

Skulle ta lite i fönstret där också, vid stickhörnan, där det låg ett par döa flugor...eller fjorton sisådär...och i ett nafs bara, så slurpade monstret även i sig ALLA MINA STICKMARKÖRER!!!! som råkade ligga i en liten ask som nån idiot glömt att sätta på locket på!
Nåja nu var det bara såna där tråkiga gemliknande historier i plast, så skadan var väl inte så stor. Och aldrig att jag ger mig i och gräver i den äckliga dammpåsen och letar rätt på dem. Uschianna!!


Tänkbart bytesobjekt nr 1.

Stickad disktrasa i Yllets lingarn: lila, roströd, blå eller petrol.

Nån som har nya, snyggare att sälja, kanske?
Eller nån liten bytesaffär. Var ju luckrativ business tidigare i veckan.
Tack förresten Margita för den fina "reklamen" för min blogg, på din blogg!


Tänkbart bytesobjekt nr 2.

Virkat armband i bomullsgarn, valfri färg.

Mer galet ilsken blev jag när jag även upptäckte att det gått åt skogen med Herman. Herman var min surdeg som jag fått av käraste svägerskan, och stod på tillväxt för bakning av god kaka i helgen. När jag gläntade på locket denna olyckliga dag för att pyssla om honom så vad skådar mitt norra öga?
Västergötlands största, äckligaste grönblåa spyfluga ligger på rygg mitt i smeten och gonar sig, stupfull av för mycket jäst "dryck".
Hela härligheten åkte raskt ned i sophinken...och vid denna lätta böjning brakade det till nånstans i akterpartiet på husmor...och plötsligt gapade ett stort hål i ändan där tidigare en söm varit.

Suck! Sy är inte min grej liksom. Senaste försöket slutade i att maken bara fick i det ena benet när jag "lagat" hans arbetsbyxor.


Bullar som skulle fått sällskap av surdegskaka i helgen.

Så blev nu inte fallet.

Marie

Borde aldrig gått ur sängen...

Jaha, nu har det hänt nåt här! Den där rutan med bloggintresserade, där jag faktiskt råkade ha TRE stycken är plötsligt tom!!??

Är det ingen som vill följa min blogg längre?
Buuuhuuu...! Snyft...
Eller har jag i min iver ställt till nåt? Jag verkar i vart fall inte ha förmågan att rätta till det. Hur jag än mixtrar i layoutdelen och alla andra konstiga inställningar så är och förblir den där j-la rutan TOM!

HJÄLP MIG DÅ...NÅN!

Kanske skulle man inte ens gått ur sängen en sån här dag. Titta bara på nedanstående elände:


Attans....!

Lille Eskils dåd förstås.
Hade ändå inget annat att göra imorse medan matte läste tidningen. Och så blåste det lite och den där illgröna goa grejen som han spanat in på hatthyllan i evigheter landade äntligen mitt framför nosen. Var väl meningen att den skulle få tuggas på då så klart. Precis som allt annat som råkar landa framför nosen...som träskor, mobiltelefoner, hårborstar, garnnystan...


F-låt, det bara blev så....!

Matte som försöker se det goda i allting blev förstås jätteglad över att hon nu ÄNTLIGEN får en anledning att sticka något.
En stjärtvärmare.
I ullgarn - som jag har 20 nystan av i "fel" färg och ändå inte vet vad jag ska göra med.
Som sedan tovas i tvättmaskin.



Blir finemang det!
Hade ändå inget annat att göra...

Marie

Första Yemenvästen klar

Då var den klar. Den första Yemenvästen.
Men bilden ljuger. Den är inte blå nedtill, utan mörkt lila. Går inte att få min kamera att förstå den färgen.
Men hu va tråkigt det är att sy ihop. Det har alltid varit min fasa och många, många alster har blivit liggande längst ned i stickelådan på grund av att det är så förbaskat tråkigt att montera dem. Och så småningom har jag matat soptunnan med handarbetet istället.
Har bestämt att nästa väst - som förmodligen blir gul eller grön för det har jag mycket av - ska göras enligt Mias fantastiska modell:
Rundsticka och ihopstickning på axlarna.
Tack Mia, en fullkomligt briljant idé för oss som HATAR att montera.

Marie

Bytt, bytt, kommer aldrig igen...

Titta vad jag fick med posten:


Indiskt silkesgarn av restprodukt vid saritillverkning

Paketet kom från Margita och innehöll som synes min favvopryl - GARN.
Behöver jag berätta att jag gosade med det i nästan en timma, höll upp det mot ljuset, sprang runt med härvorna och placerade ut dem lite varstans inomhus och utomhus och njöt av lystern. Klämde på den underbart ojämnt spunna kvalitén och nosade i det härliga silket.

Arrendatorn for förbi på traktorn fram och tillbaka och såg hur jag irrade omkring med ett par till synes obegripliga oranga tingestar i nävarna. Antagligen funderade han på om det släppt helt och hållet i skallen på den sjukliga grannkärringen nu och om han skulle kontakta maken - eller kanske lika bra ringa de där med vita rockar direkt, utrustade med en sån där annorlunda tröja med långa ärmar som knäpps på ryggen...!?


Bytt, bytt, kommer aldrig igen!

Nu var det faktiskt en mycket lyckad bytesaffär som gick i lås och som föranledde det virriga beteendet. Margita ville ha mina virkade armband och jag ville ha hennes silkesgarn. Handspunnet i Indien av en grupp kvinnor som tar tillvara det som blir över vid vävning av tyg till saris.



När jag ändå var på posten så skickade jag även iväg ovanstående till Stickhjälpen.
Nästa sändning blir en Yemenväst eller två.



Idag ska jag leka med dom här. Oljud...och släpp katten...tycker min i övrigt fantastiske handläggare på FK.
Nu ringer väl arrendatorn djurskyddet istället!

Marie

Kalla fötter och fattiga barn

Kallt. Regn. Ruggigt.
En typiskt bra dag för att få lov att sitta i stickfåtöljen heeeeeela dagen.
En typiskt bra dag även för att få ha raggsockar på. För ett gammalt hus på torpargrund = kalla golv = raggsockar!

Tror ni jag har några?

Icke picke päronpung!



Jag har sedan femtonårsåldern stickat hundratals raggsockar. Röda, gröna, blå, randiga. Tjocka och tunna. Långa skaft och korta skaft. Storlek 15-43.
Men inte enda par finns att ragga upp i detta kalla hus till mig själv denna svinkalla sommardag. Bara ett par synnerligen väl använda tingestar i gul och rosa akryl - som inte värmer ett dugg och dessutom är lagade. Har dessvärre tvingats laffa runt i dom hela dagen. Eller jag har ju mest suttit still förstås och varje gång jag tittat ned har jag förbannat den gulrosa akrylen och mig själv som inte behållit ett enda par i ull.

Har jag då tjänat storkovan på detta stickande?

Icke picke päronpung!

Men många vänner, släkt och familj har blivit rikt belönade och varma om fötterna tack vare mig. Skam till sägandes har väl allihop även velat betala. Men ni vet: "Nej, nej, nej...det är ju så kul att sticka sockar, går i ett huj, min hobby..." Ett mantra jag upprepat under åren.
Jag har räknat ut att om jag bara hade tagit några kronor per par och sparat alltsammans så hade jag åtminstone haft...så det hade räckt till ett par rediga raggisar åt mig själv i varmaste Alpacka, dubbelt garn!

Ehh, jag är inte så bra på räkning kanske...


Yemenväst på g till bättre behövande

Men idag har jag börjat med ett nytt hjälpprojekt. Till behövande på riktigt. Har anslutit mig till Stickhjälpen och packat ett paket med en babyfilt och annat värmande för bebisar. Stickat som legat till ingen nytta i min emaljerade box för färdiga projekt.
Och så har jag stickat knappt en halv Yemenväst. Imorrn är den nog klar - njae förresten, jag ska ju gulla med småkottarna M och I imorgon och äta köttbullesmörgås till lunch. Vis av erfarenhet vet mormor att hon efter gullegull med di små energirika liven brukar ligga som ett utsketet äpplemos i fåtöljen frampå kvällskvisten och endast förstrött orka fingra lite på sticket i korgen jämte, medan tv-gubbarna mal på om krig och svininfluensa.

Katastrofer som dessvärre kräver människoliv, sprider fattigdom, utplånar familjer och gör små barn föräldralösa.
Och tänker man på det så känns det ännu viktigare att vara med i Stickhjälpen med mottot att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.



Vi kan sticka, tjejer och killar!
Även om våra fötter är kalla på grund av ett kallt golv i ett vältimrat stadigt hus, med kylen full av mat och garderoben knôkad med paltor vi inte längre kan pressa in magen i.

Marie

Spetssockar med förhinder

Vakna nu lilla Sesse!
Idag blir det mammsens stickade spetssockar till frukost.



För den som känner sig sugen på att sticka likadana
finns mönstret HÄR.
För den som inte har lust, tid och ork att sticka likadana
finns de att beställa HÄR.

(Usch, så självsvåldigt att försöka sälja nåt till goda bloggvänner som är tusen gånger bättre på att sticka spets än jag är. Skäms Marie!)



Lillkillen var med och hjälpte till lite på ett hörn också med just detta par.
Mäta avstånd är inte hans grej riktigt än. Och eftersom matte glömt att stänga grinden till hallen så rusade han bara på, satsade för fullt i jämnhöjd med tv:n och landade nånstans mellan ögonen på sin stora kärlek som satt i fåtöljen två meter bort och stickade i godan ro...

...drog runt ett par varv i knät av ren och pur lycka över att han äntligen kunde hoppa upp sådär elegant och försvann samma väg han kom...

...med en vit, halvfärdig spetssocka inklusive fem stickor dinglande under magen och ett nystan i hög fart rullande efter.

Eh...fick slänga det arbetet. När jag väl fick fatt på härligheten hade den antagit en annan, mer...tja, vad ska vi säga intressant gråbrunmelerad ton. Lille Eskil hade nämligen gjort ett litet grävjobb i trädgården, på entreprenad åt storebrorsan, strax innan det lyckade hoppet.

Ordning i boden

Ordning och reda i Mormors bod

Idag håller maken på och inreder sin nya bod - som han byggt själv under semestern.
Men...nu...alltså...blev det inte nåt fel där?
Var det inte JAG som skulle få en egen bod, för hantverk som stickning, virkning, vävning, spinning och allt man nu kan göra med garn? Den här bloggen heter ju till och med just detta - MORMORS BOD alltså.
Och så gick den usligen och byggde en bod åt sig själv istället!!
Hm!
Nåja den gamla vedboden hade förstås inte klarat en stormig vinter till. Och makens bod stod faktiskt högst upp på priolistan över bodar som ska byggas här på gården. Så det får väl gå då.


Min hängande garnreda

Och i väntan på MIN bod har jag idag inrett min låtsasbod så länge. Belägen i vardagsrummet. Köpte en sån där hängande sak i tyg med massor av fack, för 90 spänn, på Granngården. Satt som en smäck i gardinstången och fixade till det sanslöst trassliga garnträsket till något som faktiskt liknar ordning i boden.
Samtidigt fick jag ordning i boden på de pågående projekten. Oj, vad många det var! Det hade jag inte en aaaaning om!


Från vänster: en blivande poncho av restgarn, en virkad väska i lingarn, en socka i Fabel, grön obestämbar tingest i spets, randig pulsvärmare som blev för liten, spetssockar i bomullsgarn till dottern (nästan klara bägge två!! ojoj!), en petrolgrön disktrasa i grovt lin samt längst till höger en blivande virkad festsjal i blänkande bandgarn, tänkt att bli klar till sonens bröllop i september.


mums...blir nog en riktig läckerbit.

Marie

Fick plötsligt för mig att jag skulle byta header (dottern säger i alla fall att den stora bilden högst upp på bloggen heter så, fast jag vet inte om jag har stavat rätt förstås). Omväxling förnöjer tycker jag och rapsen blommar ju inte längre. Snart har arrendatorn tröskat också så då får jag väl byta bild igen.
Det här är hörnan på vår gamla lagård. Tänk ändå om det vore min riktiga "bod" - som inte är byggd än. Men det projektet ligger liiiite längre fram i tiden säger maken, som är presumtiv byggmästare.

Förbjudet för sjukskrivna

Ska man verkligen börja dagen med att skriva blogginlägg? Är det bra för hälsan för en långtidssjukskriven? Ska en sjukskriven överhuvudtaget skriva blogginlägg? Ska inte en sjukskriven hålla sig i sängen och bara känna efter hur sjuk hon är? Ska den sjukskrivna överhuvudtaget visa sig utomhus, gå och handla, gå på loppis, besöka vänner och bekanta, sticka, virka och visa upp sina alster på bloggen?

Svar: JA! på samtliga ovanstående frågor.

Är det inte så att den sjukskrivna i själva verket är en fuskare om den sjukskrivna ägnar sig åt att skriva blogginlägg i arla morgonstund, gå och handla, gå på loppis, besöka vänner och bekanta, sticka, virka och visa upp sina alster på bloggen istället för att hålla sig i sängen och känna efter hur sjuk hon är?

Svar: NEJ! förklaring följer nedan.

Att börja dagen med att skriva på bloggen är balsam för själen. Det är inte stressigt, man kan gå ifrån datorn närsomhelst och pyssla med annat en stund, eller vila. Skrivandet är och har alltid varit rena terapin och den bästa avkopplingen för mig tillsammans med stickandet och virkandet.
Hålla sig i sängen är totalt värdelöst för en med utmattningsdepression, man blir bara ännu orkeslösare och mer deprimerad. "Livsfarligt att sova för mycket" sa kbt-terapeuten redan i ett tidigt stadium.
Vara ute, gå och handla, umgås och göra roliga saker i lagom mängd är också livsviktigt för en långtidssjukskriven med ovannämnda sjukdom samt för alla andra med alla andra sjukdomar som inte syns utanpå.

Men det vore klart enklare att ha nån slags bandagerad ställning på huvudet. Då skulle ju folk se att man är sjuk. Fastän man är ute och "roar" sig. Och då kan det ojas och vojas över den där stackars människan som försöker hänga med lite fast hon ser så dålig ut med den där ställningen på huvet. "Titta bara vilken tuffing som kämpar så och orkar vara med fastän hon är så sjuk!" skulle dom säga.
Nu säger dom: "Jaha, det var det vi visste! Hon är inte ett dugg sjuk. Titta bara, går där och flinar upp sig och babblar med folk. Men jobba det orkar hon inte, nänä, det är såna där j-la fuskare som förstör för oss andra!"

Träffade jag mitt i prick hos någon kanske?

Men det är aldrig försent att ändra åsikt. Du är redan förlåten!

Och jag tänker fortsätta blogga, och virka, och sticka, och visa upp det här i detta forum. Hur sjuk jag än kommer att vara.



Å så har jag plockat vinbär också...och gjort saft. En långsam, skön sysselsättning som förmodligen också faller under kategorin ej tillåtna aktiviteter för sjukskrivna utan bandagerad ställning på huvet.



Men det tänker jag också fortsätta med!

Marie

Många blir det...

Precis som jag befarade!
De har förökat sig. Som kaniner.
Idag är statusen fem stycken. Och antagligen blir familjen virkade armband ännu fler eftersom inspirationen fortfarande spirar.

Men ett par spetssockor till dottern, en sjal till dottern och ett...ooops! där höll jag på att försäga mig...jag menar en födelsedagspresent till snart 25-åriga bonusdottern står först i tur.
Attans hon läser säkert det här. Alltså, det blir inget med det!! Hon får en...en...en...åh...äsch...grön pumptermos i plast!

Någon som vill byta mot ett läckert garnnystan kanske?
Någon som vill beställa i nån annan färg?
Någon som vill köpa rent av?
Alla förslag mottages tacksamt. För jag kan inte ha fem - och inom kort antagligen dubbelt så många - virkade armringar själv.



Måste även bjuda på en bild av våra dragkampande gårdsulvar. Såna charmknuttar, eller hur?
Den lille charmknutten var kanske inte riktig så charmig något senare när min mobiltelefon plötsligt var som uppslukad av jorden...eller rättare sagt av Äääääskiiiil...för h--te!!!


Killen som äter allt! Precis allt!!

Marie

Skapande kaos

Doktorn sa...
Nä, det struntar vi i!
Just nu känner jag bara en stor lättnad. Över att ett livsavgörande beslut är fattat.
Och en viss sorg. Över att jag måste lämna mitt drömyrke som jag utbildade mig för i så många år. Över att jag måste lämna mina fina arbetskamrater som också hängt med i många år.
Men jag har inget val, kroppen har sagt ifrån för sista gången: NU FÅR DET VARA NOG, BEGRIPS KÄRRING!!! annars ligger du två meter under jord...gaaanska så snart!

I detta kaotiska känslotillstånd kände jag ett behov av att skapa något fint till mig själv. För att sysselsätta händerna med något som lurade hjärnan att koppla förbi kortslutningen en stund.
Jag greppade virknålen och det ljuvliga eco-bomullsgarnet.
Det blev det här.

Dylika skönt och långsamt tillverkade ting har dock en benägenhet att föröka sig hos mig. Nu vill jag göra såna armband i alla färger och kvaliteter jag har i min synnerligen digra garnsamling. Bomull, ull, lin och blandgarn. Tunt, tjockt och mittemellan. Blandade i ett och samma arbete kanske? Det borde bli en trevlig struktur.
Bra gåbortspresenter. Bra att ha i alla färger beroende på dagens klädval. Bra pris också. Kostar egentligen ingenting faktiskt.

När vi nu ändå är inne på smycken i garn så kan jag väl visa upp det här också då.



Fast det är stickat förstås, i lingarn, och blev inte särskilt bra...

Marie

Väggen dök upp...igen!

Sjuk igen! Inget kul!
Den där förbaskade väggen jag dundrade in i för ett och halvt år sedan - i sisådär 300 km den gången - dyker upp igen med jämna mellanrum. Rätt vad det är så står den där bara, rakt ivägen. Och jag hinner ALDRIG gira undan.

BOM, KRASCH, BANG!!!

Å kärringen trillar omkull så det bara visslar om'et.
Ett par dagars stress på jobbet - jobbar ändå bara tio timmar i veckan - så är det klippt. En klok en sa att sex timmars stress = sex månaders sjukskrivning, för en utbränd. Stämmer nog rätt bra. Fast jag hoppas förstås att det ska ordna upp sig på sex veckor den här gången. Det gör jag varje gång den där j-la väggen dyker upp.

När orken tryter och ångesten kopplar strupgrepp så är stickningen den bästa flytvästen - och så den stooooora familjens villkorslösa stöd och förståelse förstås, fast de borde ledsnat för länge sen och bett tanten dra ända in i lingonriset med sin konstiga sjukdom som gör att de inte ens får komma och hälsa på.
Så stickorna har gått varma i veckan. Och nu är den klar, den ceriserosa sjalen som var så tråkig att jag var på väg att repa upp eländet och kasta bort garnet. Men en-ny-in-i-väggen-körning gjorde uppenbarligen susen och plötsligt var sjalen färdig.


Här ligger den utspänd - blockad som heter det på stickfackspråk - på farmors fina handvävda trasmatta. I hörnet till vänster en liten stickad gästhandduk som kom till av bara farten.

En riktig läckerbit blev denna terapistickning. Rekommenderas således för alla sönderstressade, utbrända, deprimerade och ångestfyllda tanter och farbröder där ute i världen.
Sticka mera mina kära vänner!!
Sticka er friska!

Å snälla Zten-Olof (min världsbäste handläggare) på Försäkringskassan...nog finns det ett jobb som heter "Stickerska - särskilt lämplig sysselsättning för person med utmattningsdepression" om du tittar lite extra noga i dina koder och lagtexter?

...om du får den här den fina nyponrosen då...snälla..??!!

Marie

Bröllopstider

Nu stundar bröllop i familjen.
Igen!
Det var bara ett år sedan sist.

Nä, det var fel.

Det senaste ägde visst rum på Alla hjärtans dag i år. Fast det räknas liksom inte på samma sätt. För det var inget pampigt bröllop i kyrkan med gräddbakelseklänning, kalasmiddag och tårta i tre våningar. Vi ville ha det lite enkelt, helt enkelt. Här hemma på gården, med vigsel på den gamla stentrappan till glasverandan. Med bara barn och barnbarn i publiken - och räkmacka och glasstårta efteråt.

Nu blir det det stoooora bröllopet igen. I mitten av september ska den lille gossen i familjen gå sta' och bli stadgad familjefar (barnen är redan fixade så att säga). Med kyrklig vigsel, gräddbakelseklänning - på bruden förstås, kalasmiddag och tårta i tre våningar.

Då blir det så märkligt att mor och son gifte sig samma år (!!??).

Året innan gifte sig mors dotter, med kyrklig vigsel, gräddbakelseklänning, kalasmiddag och tårta i tre våningar - fem till och med.

Lilleman och lilla Sesse. Inte kan väl de vara herr och fru heller?
De som fortfarande åker trehjuling, har toppluva och tre favvonappar respektive prinsessklänning och små flätor ihopsatta uppepå hjässan. Har små röda och blå gummistövlar och randig T-blöjbak. Är rädda för åskan och måste ha lampan tänd på natten. Avskyr att bada och tvätta håret. Avskyr ägg respektive risgrynsgröt. Och har femtio öre vardera i veckopeng.

Hm, svårt det där!



Nu är det inte bara små barn som blir större barn. Även små bordercollies blir större bordercollies. Med större tänder. Och mer energi.

Den senaste veckan har lille Eskil:
- Tuggat sönder en handvävd trasmatta

- Ätit upp min ena sko

- Stulit en smörgås från bordet

- Smitit ut på vägen 468 gånger
- Retat storebror lika många gånger
- Fått rejält med däng av storebror exakt lika många gånger
- Bajsat i glasverandan två gånger
- Jagat sparvar ända upp i grannens trädgård
- Mumsat i sig en död fågelunge
- Fått ett getingstick efter en galen jakt av denna delikata insekt

...plus en drös andra illdåd som jag missat.



Just nu slumrar han så här sött och oskyldigt, på rygg, fast bakom kaminen.

Själv har jag stickat spetssjal med det här läckra garnet...


Det är nåt fel på bilden, den går inte att rotera,
så du får vrida på datorn ett kvarts varv istället.

...och en meter poncho med det här.

Marie

Ny sängkamrat...och garn

Terapeuten rekommenderade SPIKMATTA!
Rättare sagt han ORDINERADE spikmatta!
Jag gör som terapeuten säger. Rände iväg direkt efter sessionen och köpte dylikt tortyrredskap. Hann knappt få av mig skorna hemma innan jag låg på den förskräckliga tingesten.



JÄ-----AR vad det ont det gjorde...i fem minuter.
Sen blev det varmt.
Sen blev det plötsligt luddigt i hjärnan.
Sen ville jag aldrig mer kliva upp ur soffan.
Sen när jag ändå gjorde det mådde jag så ALLRA BÄST I HELA VÄRLDEN som någon med utmattningssjukdom och stresskada bara kan må!



Vilken fantastisk liten pryl, den där hiskeliga tingesten med sina hundratals sylvassa piggar var!
Maken provade den också, men tjöt genast av smärta och fick ta en tröja emellan de sylvassa taggarna och lilla ömtåliga ryggen. Rekommenderas för icke fakirer således.

För utbrända fakirer som plågat sig igenom ett och ett halvt år med hemska vanföreställningar där döden flåsat i nacken och liemannen hackat i hälsenorna, med ständig värk, orkeslöshet, domningar, koncentrationsproblem, minnesförlust, med understundom oförmåga att läsa, skriva, stå, gå och svälja samt panikattacker, yrsel, befinna-sig-i-en-glaskupa-känsla, agorafobi, sömnlöshet och mediciner som förstärker samtliga symptom med 100 procent i början och mediciner som lindrar dessa gräsliga biverkningar men som i sin tur har biverkningar.....(oj det blev en lång mening) ja, då är spikmattan som en mild bris en het sommardag.


Gästhanddukar terapistickade av mig

Stickningen har varit livbojen i det sanslöst långa tillfrisknandet - har kommit ca en fjärdedel på väg. I tillfrisknandet alltså. Sticka har jag kunnat hur sjuk jag än varit, om än i mycket korta pass emellanåt. Därför att stickning är en ICKE-MÅSTE-SYSSELSÄTTNING. Och det behöver vi utbrända (som anses vara ett fult ord men som jag gillar och tänker fortsätta att använda vad ni än tycker) ha massor av.

Då måste man förstås också köpa massor av garn. Och fakirmattan fick därför lite sällskap...

Bandgarn som ska bli en virkad sjal och grovt underbart lingarn som ska förvandlas till patentstickade torkdukar som gör MÅSTE-SAKER som städning och diskning betydligt roligare.

Puh va' varmt dä' ä'!
Jag tror jag går och lägger mig på spikmattan en stund...

Marie